Ytterligare tankar om Israels plats i Guds frälsningsplan. Del 3

Nu har vi lagt den teologiska grunden för synen på Israel i Guds frälsningsplan. Nu skall vi se hur detta tar sig uttryck i den vardagliga tron och vad det får för konsekvenser.

För det första, den som är grunden och centralgestalten för Guds frälsning är och förblir Jesus. Eftersom han är uppfyllelsen av Guds löften och Israels upprättelse så måste vi se och förstå allt utifrån hans budskap och utgångsläge. Jesus var och är lagen och den rätte uttolkaren av lagen.

I Jesus Messias har allt kommit samman som förut var brutet; relationen med Gud och relationen mellan människor. I Honom har vi alla blivit ett av alla nationer, folk och språk (Ef. 2:13 - 19)

Som jag nämnde i förra inlägget så är Israels löften redan uppfyllda i Honom, Messias. Det som Gud gör nu med Israel det gör Han kontinuerligt. Gud håller på att uppfylla sina löften till Israel om och om igen genom att både judar och ickejudar kommer till tro.

Gud har inte två förbund utifrån det som jag har undervisat om tidigare utan ett och samma förbund där alla nationer, stammar och språk genom tron på Jesus ingår.

Att därför tro att Gud har någon slags GT-plan med det judiska folket mitt i en NT-tid ser jag som ganska inkonsekvent. Att tro att Gud skall gå tillbaka till någons slags GT-tid och "lagens tidsålder" efter att Han fått sin vilja igenom med sin församling (de som redan tror) faller helt och hållet under sin egen tyngd eftersom lagen ju aldrig haft någon räddande kraft.

Om Jesus visade på en ickevåldsväg varför skulle det helt plötsligt vara legalt att Israel försvarar sitt land genom våld och sekulär politik?


Låt mig bara klargöra en sak mitt i allt det här. Jag välsignar helt att judarna har sitt eget land och jag anser att de moraliskt har rätt till den. Det skulle de haft mycket tidigare i historien så kanske inte den nazistiska utrotningen blivit så total som den blev.


Men att tro att så fort vi talar om "ämnet" Israel så är det helt okej att utifrån kristet håll försvara militära sanktioner som stärker den israeliska nationens intressen på bekostnad av människors liv ser jag som lite dubbla budskap.


Som nation har naturligtvis Israel rätt att försvara sig och upprätthålla ordning, som vilket land som helst. Det är självklart. Men utifrån teologi och frälsningshistoriskt synsätt så är det lite märkligt hur man ibland resonerar omkring att försvara judarna och nationen Israel.


Att stå upp för Israel genom att "heja på" deras miltära sanktioner och till och med gå med i deras armé som vi kan läsa här i sin kärlek för Israel ser jag som absurd och något jag tar HELT AVSTÅND ifrån.


I dessa tider borde det viktigaste vara att göra det som Jesus bad oss om: att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:20). Detta gäller både för judar och palestinier.


Gud har kallat oss att välsigna och inte förbanna. Det är det som ger Guds största favör. Men står det inte att vi skall välsigna Israel och att den som förbannar Israel skall själv vara förbannad? Jo... men finns det någon uppmaning i Bibeln att vi skall förbanna någon? Det faller också helt på sin orimlighet. Sunt förnuft säger att vi skall välsigna Israel och alla andra nationer och stammar och språk. Så även palestinier.


Vi måste alltså kunna förhandla och möta alla dessa människor som lever där nere i mellanöstern. Där Israel har rätt i sakfrågan så ställer vi upp för det och där de bedriver "överkörningspolitik" så förkastar vi det - utan att för den skull förkasta Israel!


Att påtala för Israel vad de gör för fel är inte antisemitism. I en familj älskar man varandra oavsett om man inte tycker om vad alla gör. På judiska församlingens hemsida så står det att man stödjer och står bakom Israel som nation men man är inte medborgare i staten Israel och därför kan de varken påverka eller stå till svars för allt som Israel gör. För att läsa mer; klicka här.


Å andra sidan så är inte tex Al-Quaida, Hamas eller Iran så värst fina motspelare eller förhandlare de heller så jag tycker inte att det finns någon anledning att ta parti mot Israel.

Israels rätt till landet utifrån teologin är heller inte villkorslös. Det är ett förbundsförhållande och där finns både rättigheter och skyldigheter. Gud gör det klart för Israels folk i Gamla Testamentet att om de inte är trogna Honom så skall Han utlämna dem i fiendens händer och de skall fördrivas från sitt land. Detta är naturligtvis inget vi önskar skall hända och det är bara Gud som kan avgöra hur och var det förhållandet står men som land får eller kan de inte agera hur som helst, vilket inte Gud kommer tillåta att någon gör mot Israel heller.

Nu kanske det förvånande nog verkande som att jag är likgiltig inför staten Israel och liksom talade "emot" dem en del men det är inte det det handlar om. Jag talar inte politik i första hand, jag talar om människors andliga väl primärt; judar som ickejudar. Det handlar om att följa i mästarens fotspår, juden som talade till Israel och vars räddningsbudskap gick ut över hela världen. Vars rot var det judiska folkets och den rot vi nu på Jesus alla troende utgår ifrån och inte kan hugga oss ifrån. Det är det som det handlar om. Utgångsläget är det judiska folket men målet är alla människor.

Slut på serien för den här gången. Återkommer.