Nu har vi lagt den teologiska grunden för synen på Israel i Guds frälsningsplan. Nu skall vi se hur detta tar sig uttryck i den vardagliga tron och vad det får för konsekvenser.
För det första, den som är grunden och centralgestalten för Guds frälsning är och förblir Jesus. Eftersom han är uppfyllelsen av Guds löften och Israels upprättelse så måste vi se och förstå allt utifrån hans budskap och utgångsläge. Jesus var och är lagen och den rätte uttolkaren av lagen.
I Jesus Messias har allt kommit samman som förut var brutet; relationen med Gud och relationen mellan människor. I Honom har vi alla blivit ett av alla nationer, folk och språk (Ef. 2:13 - 19)
Som jag nämnde i förra inlägget så är Israels löften redan uppfyllda i Honom, Messias. Det som Gud gör nu med Israel det gör Han kontinuerligt. Gud håller på att uppfylla sina löften till Israel om och om igen genom att både judar och ickejudar kommer till tro.
Gud har inte två förbund utifrån det som jag har undervisat om tidigare utan ett och samma förbund där alla nationer, stammar och språk genom tron på Jesus ingår.
Att därför tro att Gud har någon slags GT-plan med det judiska folket mitt i en NT-tid ser jag som ganska inkonsekvent. Att tro att Gud skall gå tillbaka till någons slags GT-tid och "lagens tidsålder" efter att Han fått sin vilja igenom med sin församling (de som redan tror) faller helt och hållet under sin egen tyngd eftersom lagen ju aldrig haft någon räddande kraft.
Om Jesus visade på en ickevåldsväg varför skulle det helt plötsligt vara legalt att Israel försvarar sitt land genom våld och sekulär politik?
Låt mig bara klargöra en sak mitt i allt det här. Jag välsignar helt att judarna har sitt eget land och jag anser att de moraliskt har rätt till den. Det skulle de haft mycket tidigare i historien så kanske inte den nazistiska utrotningen blivit så total som den blev.
Men att tro att så fort vi talar om "ämnet" Israel så är det helt okej att utifrån kristet håll försvara militära sanktioner som stärker den israeliska nationens intressen på bekostnad av människors liv ser jag som lite dubbla budskap.
Som nation har naturligtvis Israel rätt att försvara sig och upprätthålla ordning, som vilket land som helst. Det är självklart. Men utifrån teologi och frälsningshistoriskt synsätt så är det lite märkligt hur man ibland resonerar omkring att försvara judarna och nationen Israel.
Att stå upp för Israel genom att "heja på" deras miltära sanktioner och till och med gå med i deras armé som vi kan läsa här i sin kärlek för Israel ser jag som absurd och något jag tar HELT AVSTÅND ifrån.
I dessa tider borde det viktigaste vara att göra det som Jesus bad oss om: att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:20). Detta gäller både för judar och palestinier.
Gud har kallat oss att välsigna och inte förbanna. Det är det som ger Guds största favör. Men står det inte att vi skall välsigna Israel och att den som förbannar Israel skall själv vara förbannad? Jo... men finns det någon uppmaning i Bibeln att vi skall förbanna någon? Det faller också helt på sin orimlighet. Sunt förnuft säger att vi skall välsigna Israel och alla andra nationer och stammar och språk. Så även palestinier.
Vi måste alltså kunna förhandla och möta alla dessa människor som lever där nere i mellanöstern. Där Israel har rätt i sakfrågan så ställer vi upp för det och där de bedriver "överkörningspolitik" så förkastar vi det - utan att för den skull förkasta Israel!
Att påtala för Israel vad de gör för fel är inte antisemitism. I en familj älskar man varandra oavsett om man inte tycker om vad alla gör. På judiska församlingens hemsida så står det att man stödjer och står bakom Israel som nation men man är inte medborgare i staten Israel och därför kan de varken påverka eller stå till svars för allt som Israel gör. För att läsa mer; klicka här.
Å andra sidan så är inte tex Al-Quaida, Hamas eller Iran så värst fina motspelare eller förhandlare de heller så jag tycker inte att det finns någon anledning att ta parti mot Israel.
Israels rätt till landet utifrån teologin är heller inte villkorslös. Det är ett förbundsförhållande och där finns både rättigheter och skyldigheter. Gud gör det klart för Israels folk i Gamla Testamentet att om de inte är trogna Honom så skall Han utlämna dem i fiendens händer och de skall fördrivas från sitt land. Detta är naturligtvis inget vi önskar skall hända och det är bara Gud som kan avgöra hur och var det förhållandet står men som land får eller kan de inte agera hur som helst, vilket inte Gud kommer tillåta att någon gör mot Israel heller.
Nu kanske det förvånande nog verkande som att jag är likgiltig inför staten Israel och liksom talade "emot" dem en del men det är inte det det handlar om. Jag talar inte politik i första hand, jag talar om människors andliga väl primärt; judar som ickejudar. Det handlar om att följa i mästarens fotspår, juden som talade till Israel och vars räddningsbudskap gick ut över hela världen. Vars rot var det judiska folkets och den rot vi nu på Jesus alla troende utgår ifrån och inte kan hugga oss ifrån. Det är det som det handlar om. Utgångsläget är det judiska folket men målet är alla människor.
Slut på serien för den här gången. Återkommer.
lördag 24 oktober 2009
onsdag 23 september 2009
Ytterligare tankar om Israels plats i frälsningshitorien Del 2
Om vi skall förstå Israels plats och uppdrag som Guds förbundsfolk så måste vi gå tillbaka till början för att se dess hela sammanhang. Israel var inte de första Gud utvalde utan en länk i den kedja som Gud arbetar med för att föra sin vilja och sitt rike till fullbordan, genom hela historien och fram till slutet, när allt är klart och det nya himmelriket träder in - för evigt.
Gud skapar världen. Han skapar de första människorna. Han har en nära relation med Adam och Eva. En sådan relation som Gud hade tänkt sig.
Adam och Eva bryter det förbund som Gud hade med dem och de förvisas bort ifrån Honom och Edens lustgård.
Gud kallar sedan Noa och sluter ett förbund med honom och med hela skapelsen, hela världen. Dessförinnan har diverse olika människor sökt Gud och vandrat i gemenskap med honom som Hanok t.ex.
Sedan kallar Gud Abraham, som blir den förste till att omskära sig och också stamfader till det nya folket; Israels folk.
Gud har alltså haft en lång historia där han har arbetat med många olika människor som ännu inte tillhörde det utvalda förbundsfolket Israel. Märk väl att Adam och Eva inte var judar, inte Hanok, inte Noa och inte Job för att nämna några exempel. Man vet inte säkert men det anses allmänt så att Job levde någonstans under patriarktiden Abraham - Jakob. Kanske levde han strax innan eller strax efter, vem vet? Gud säger om honom att på jorden finns ingen så rättfärdig som han. Gud hade alltså fler projekt på gång.
Guds mål är alltså att hela världen skall lära känna Honom. Israel utgör alltså inte något mål i sig själv utan är redskapet för att föra fram sitt rike på jorden. Gud har inte några krav på sig vare sig till Israels folk eller några andra folk. Snarare är det tvärtom. Sedan håller Han allt Han lovar men det ligger i att Han är god och att Han vill det och inte för att vi som människor har några som helst rättigheter att ställa vilkor på Gud.
När Jesus sedan träder in i jordelivet så kommer Han som uppfyllelsen av Guds löften och det står att lagen är "en skuggbild" av Honom som skulle komma (Hebr 10:1), att tempeltjänsten och matförerskrifterna var "skuggbilder av de himmelska tingen (Hebr 8:5) och att de judiska högtiderna och att sabbatsfirandet också syftade till en förberedelse och "skugga av Honom, Jesus, som skulle komma (Kol 2:16-17).
Det talas också om Jesus som "den andre Adam" (Rom 5:14, 1 Kor 15:45). Det som den förste Adam misslyckades med, det gick den andre Adam, Jesus, in och rättade till.
Om lagen och tempeltjänsten är skuggan av Jesus så betyder det att lagen och tempeltjänsten säger samma sak som Jesus. En skugga följer exakt det som dess upphov gör. Att därför sätta någon slags motpol eller konflikt mellan lagen och Jesus är därför omöjlig. Om lagen är skuggan, det som kom först så är Jesus källan till lagen och dess verkliga natur så att säga.
Det betyder att lagen har inte alls upphört i och med Jesus. Den har bara gått upp i en annan form skulle man kunna förklara det med. Det står faktiskt att lagens krav är uppfyllda i oss som lever efter Anden (Rom 8:4). Vi lever alltså med lagens giltighet än idag - i Jesus och med Jesus som rättesnöre. Då följer vi lagen.
Paulus skriver i Galaterbrevet att löftet som Abraham fick i grund och botten var ett löfte om Jesus (Gal 3:16). Om vi nu lägger ihop allt detta och summerar det hela så kan vi alltså se att både Abrahams löfte och lagen som funktion fick sin uppfyllelse i och med Jesus.
Guds plan och löfte har alltså inte uppfyllts i den nytestamentliga församlingen, kyrkan, som vi så vanligt brukar kalla det utan i Israel. Detta har då med att göra, som jag skrivit tidigare, att församlingen inte föds på Pingstdagen utan redan fanns i och med att det under gamla förbundets tid också fanns troende människor.
Det nya förbundet har alltså, som nämnts tidigare slutits med Israel och inget annat folk och det har också uppfyllts i förbundet med Israel. Ingen annanstans.
Gud har uppfyllt sina löften till Israel och Han uppfyller det regelbundet genom att judar kommer till tro på Jesus. Vi som inte är judar till födseln får ändå räknas som sanna judar i och genom tron där vi är inkopplade i det sanna olivträdet tillsammans med de judar som också tror och där har vi Israel så som Gud hade tänkt.
Därför finns det inget utrymme som jag kan se det, för något fysiskt tusenårsrike innan Jesus kommer tillbaka. Om enda anledningen till ett sådant rike är för att uppfylla löften som ännu ej uppfyllts som vissa menar så faller ju den tesen eftersom ju Gud har uppfyllt sina löften till Israel.
Dessutom brukar grunden för den uppfattningen oftast utgå från Upp 20. Det är en text som inte är alldeles uppenbar om man skall tolka boken i sin helhet. Uppenbarelseboken är medvetet skrivet i symbolisk form och jag anser att vi gör nog inte helt rättvisa åt texterna om vi grundar den uppfattningen enbart utifrån kapitel 20. Dessutom, om man skall gå dessa teologer tillmötes så kan jag säga att den nya himlen och den nya jorden i kapitel 22 är nog så judisk till sin beskrivning. Israel skall nog få sin fysiska uppfyllelse så att det blir till belåtenhet, det skall vi nog alla veta.
I nästa och den sista delen skall jag gå in på vad detta kan få för konsekvenser för min tro på Israel och deras plats i frälsningshistorien.
Gud skapar världen. Han skapar de första människorna. Han har en nära relation med Adam och Eva. En sådan relation som Gud hade tänkt sig.
Adam och Eva bryter det förbund som Gud hade med dem och de förvisas bort ifrån Honom och Edens lustgård.
Gud kallar sedan Noa och sluter ett förbund med honom och med hela skapelsen, hela världen. Dessförinnan har diverse olika människor sökt Gud och vandrat i gemenskap med honom som Hanok t.ex.
Sedan kallar Gud Abraham, som blir den förste till att omskära sig och också stamfader till det nya folket; Israels folk.
Gud har alltså haft en lång historia där han har arbetat med många olika människor som ännu inte tillhörde det utvalda förbundsfolket Israel. Märk väl att Adam och Eva inte var judar, inte Hanok, inte Noa och inte Job för att nämna några exempel. Man vet inte säkert men det anses allmänt så att Job levde någonstans under patriarktiden Abraham - Jakob. Kanske levde han strax innan eller strax efter, vem vet? Gud säger om honom att på jorden finns ingen så rättfärdig som han. Gud hade alltså fler projekt på gång.
Guds mål är alltså att hela världen skall lära känna Honom. Israel utgör alltså inte något mål i sig själv utan är redskapet för att föra fram sitt rike på jorden. Gud har inte några krav på sig vare sig till Israels folk eller några andra folk. Snarare är det tvärtom. Sedan håller Han allt Han lovar men det ligger i att Han är god och att Han vill det och inte för att vi som människor har några som helst rättigheter att ställa vilkor på Gud.
När Jesus sedan träder in i jordelivet så kommer Han som uppfyllelsen av Guds löften och det står att lagen är "en skuggbild" av Honom som skulle komma (Hebr 10:1), att tempeltjänsten och matförerskrifterna var "skuggbilder av de himmelska tingen (Hebr 8:5) och att de judiska högtiderna och att sabbatsfirandet också syftade till en förberedelse och "skugga av Honom, Jesus, som skulle komma (Kol 2:16-17).
Det talas också om Jesus som "den andre Adam" (Rom 5:14, 1 Kor 15:45). Det som den förste Adam misslyckades med, det gick den andre Adam, Jesus, in och rättade till.
Om lagen och tempeltjänsten är skuggan av Jesus så betyder det att lagen och tempeltjänsten säger samma sak som Jesus. En skugga följer exakt det som dess upphov gör. Att därför sätta någon slags motpol eller konflikt mellan lagen och Jesus är därför omöjlig. Om lagen är skuggan, det som kom först så är Jesus källan till lagen och dess verkliga natur så att säga.
Det betyder att lagen har inte alls upphört i och med Jesus. Den har bara gått upp i en annan form skulle man kunna förklara det med. Det står faktiskt att lagens krav är uppfyllda i oss som lever efter Anden (Rom 8:4). Vi lever alltså med lagens giltighet än idag - i Jesus och med Jesus som rättesnöre. Då följer vi lagen.
Paulus skriver i Galaterbrevet att löftet som Abraham fick i grund och botten var ett löfte om Jesus (Gal 3:16). Om vi nu lägger ihop allt detta och summerar det hela så kan vi alltså se att både Abrahams löfte och lagen som funktion fick sin uppfyllelse i och med Jesus.
Guds plan och löfte har alltså inte uppfyllts i den nytestamentliga församlingen, kyrkan, som vi så vanligt brukar kalla det utan i Israel. Detta har då med att göra, som jag skrivit tidigare, att församlingen inte föds på Pingstdagen utan redan fanns i och med att det under gamla förbundets tid också fanns troende människor.
Det nya förbundet har alltså, som nämnts tidigare slutits med Israel och inget annat folk och det har också uppfyllts i förbundet med Israel. Ingen annanstans.
Gud har uppfyllt sina löften till Israel och Han uppfyller det regelbundet genom att judar kommer till tro på Jesus. Vi som inte är judar till födseln får ändå räknas som sanna judar i och genom tron där vi är inkopplade i det sanna olivträdet tillsammans med de judar som också tror och där har vi Israel så som Gud hade tänkt.
Därför finns det inget utrymme som jag kan se det, för något fysiskt tusenårsrike innan Jesus kommer tillbaka. Om enda anledningen till ett sådant rike är för att uppfylla löften som ännu ej uppfyllts som vissa menar så faller ju den tesen eftersom ju Gud har uppfyllt sina löften till Israel.
Dessutom brukar grunden för den uppfattningen oftast utgå från Upp 20. Det är en text som inte är alldeles uppenbar om man skall tolka boken i sin helhet. Uppenbarelseboken är medvetet skrivet i symbolisk form och jag anser att vi gör nog inte helt rättvisa åt texterna om vi grundar den uppfattningen enbart utifrån kapitel 20. Dessutom, om man skall gå dessa teologer tillmötes så kan jag säga att den nya himlen och den nya jorden i kapitel 22 är nog så judisk till sin beskrivning. Israel skall nog få sin fysiska uppfyllelse så att det blir till belåtenhet, det skall vi nog alla veta.
I nästa och den sista delen skall jag gå in på vad detta kan få för konsekvenser för min tro på Israel och deras plats i frälsningshistorien.
torsdag 10 september 2009
Ytterligare tankar om Israels plats i frälsningshistorien Del 1
Nu så här tänkte jag att det var dags att gå vidare med lite tankar och ideologisk undervisning i ämnet om Israel, judarna och Guds frälsningsplan. Om du inte har följt med på bloggen tidigare så föreslår jag att du läser tidigare inlägg om Israels plats i frälsninghistorien. Det utgör grunden för min blogg och ideologiska hållning. Utan dem kan det vara svårt att förstå och det kan dessutom vara lätt att missförstå det jag skriver nu.
Detta blir en fortsättning på de ideologiska dokument som jag har hänvisat till så därför uppehåller jag mig inte så mycket vid upprepningar utan går vidare i mina resonemang om hur Gud har arbetat med ett folk som vi känner som Israel och hur Han genom ett folk har nått ut till alla folk, eller åtminstone: skall nå ut till alla folk. Denna del 1 blir en inledning endast och själva dokumentet kommer mer nästa gång.
Bloggandet om Israel är ett hett ämne och det är ganska många som skriver om det, både för- emot-artiklar. Det kan vi se tex i Dagen här. Det är lätt att mycket blir vinklat och sällan blir debatten speciellt balanserad. Jag tror att det finns en någorlunda balanserad hållning, bara vi inte tvingar in varandra i hörn.
Detta behöver inte vara ett problem dock. Vi får vara vinklade, det är genom att läsa många bloggar som man kan få en större helhet.
Jag skulle i den här artikeln vilja bekänna ännu mer färg om var jag står i debatten utan att fastna i detaljer. Det kanske säkert framkommer i en genomläsning att jag som står bakom denna blogg för många framstår som pro-Israel. Jag förnekar inte detta. Det är utgångsläget för denna blogg.
Det är dock lätt att sluta läsa här och ha en bild klar av denna blogg och mig som skriver på den men jag skulle vilja be dig som läsare att inte bunta ihop oss alla "pro-Israeldebattörer" i en och samma hög och sedan säga: "Jaha, det var väl det jag tänkte, nu slutar jag här". Det är fördomar och med sådant kommer vi aldrig till något vettigt resultat. Naturligtvis skall man inte göra det med andra skribenter heller och vi får vara försiktiga med att sätta in varandra i system. Jag vill också påpeka att jag är inte ute efter att smutskasta någon som skriver i detta ämne. Jag vet fler skribenter i detta ämne som är underbarar syskon och jag försöker inte förråda någon genom att säga; "nej nej, jag hör absolut inte till dem" Vi delar kanske samma slutsatser men inte alla detaljer på vägen dit. En del av det jag skriver i denna artikelserie med start i nästa del kommer troligtvis inte alla pro-israeliska debattörer att hålla med om men som sagt, jag drar mig för system, att alla måste tänka lika bara för att man kan ha samma slutåsikt. Vi är många som har ett hjärta för Israel men det kan ta sig olika uttryck.
Jag ber också dig som i grunden inte delar mina åsikter att ändå läsa dem och inse att när det gäller Israel så gör vi oftast samma sak allihop: intar en sida i konflikten mer eller mindre på något sätt och argumenterar utifrån det. Vi vill alla kallas kärleksfulla och jobba för mänskliga rättigheter. Om vi kan mötas sakligt i debatten kanske det visar sig om det förhåller sig så också.
Väl mött igen. Återkommer snart.
Detta blir en fortsättning på de ideologiska dokument som jag har hänvisat till så därför uppehåller jag mig inte så mycket vid upprepningar utan går vidare i mina resonemang om hur Gud har arbetat med ett folk som vi känner som Israel och hur Han genom ett folk har nått ut till alla folk, eller åtminstone: skall nå ut till alla folk. Denna del 1 blir en inledning endast och själva dokumentet kommer mer nästa gång.
Bloggandet om Israel är ett hett ämne och det är ganska många som skriver om det, både för- emot-artiklar. Det kan vi se tex i Dagen här. Det är lätt att mycket blir vinklat och sällan blir debatten speciellt balanserad. Jag tror att det finns en någorlunda balanserad hållning, bara vi inte tvingar in varandra i hörn.
Detta behöver inte vara ett problem dock. Vi får vara vinklade, det är genom att läsa många bloggar som man kan få en större helhet.
Jag skulle i den här artikeln vilja bekänna ännu mer färg om var jag står i debatten utan att fastna i detaljer. Det kanske säkert framkommer i en genomläsning att jag som står bakom denna blogg för många framstår som pro-Israel. Jag förnekar inte detta. Det är utgångsläget för denna blogg.
Det är dock lätt att sluta läsa här och ha en bild klar av denna blogg och mig som skriver på den men jag skulle vilja be dig som läsare att inte bunta ihop oss alla "pro-Israeldebattörer" i en och samma hög och sedan säga: "Jaha, det var väl det jag tänkte, nu slutar jag här". Det är fördomar och med sådant kommer vi aldrig till något vettigt resultat. Naturligtvis skall man inte göra det med andra skribenter heller och vi får vara försiktiga med att sätta in varandra i system. Jag vill också påpeka att jag är inte ute efter att smutskasta någon som skriver i detta ämne. Jag vet fler skribenter i detta ämne som är underbarar syskon och jag försöker inte förråda någon genom att säga; "nej nej, jag hör absolut inte till dem" Vi delar kanske samma slutsatser men inte alla detaljer på vägen dit. En del av det jag skriver i denna artikelserie med start i nästa del kommer troligtvis inte alla pro-israeliska debattörer att hålla med om men som sagt, jag drar mig för system, att alla måste tänka lika bara för att man kan ha samma slutåsikt. Vi är många som har ett hjärta för Israel men det kan ta sig olika uttryck.
Jag ber också dig som i grunden inte delar mina åsikter att ändå läsa dem och inse att när det gäller Israel så gör vi oftast samma sak allihop: intar en sida i konflikten mer eller mindre på något sätt och argumenterar utifrån det. Vi vill alla kallas kärleksfulla och jobba för mänskliga rättigheter. Om vi kan mötas sakligt i debatten kanske det visar sig om det förhåller sig så också.
Väl mött igen. Återkommer snart.
söndag 30 augusti 2009
Artikeln i aftonbladet
Det har varit en stormig tid i media sedan Aftonbladet publicerade artikeln om eventuella organstölder av palestinier. Man har kopplat ihop två sorgliga och tragiska händelser som man nu vill reda ut och se om de har ett samband, de om de dödade och obducerade palestinier och den korruptionshärva i USA där en rabbin ertappats med illegal organsmuggling.
Vi måste reda upp visa detaljer här i denna debatt och se vissa fakta för vad de är och vad som kunde ha gjorts annorlunda.
Aftonbladets chefsredaktör och ansvarige utgivare säger i en intervju i svt att artikeln stod på kultursidorna och inte på nyhetssidorna. Detta skall alltså inte ses som fakta och nyhetsförmedling utan som ett antal frågor som behöver redas ut och debatteras om. Undertecknad lyssnar och antecknar. Men undertecknad har också läst artikeln och det som slår en och de intryck som ges efter en genomläsning är knappast att det framställs som endast frågor till underlag för en diskussion. Man får uppfattningen att det skall ses som tunga, om än inte bevisade, misstankar om att något olagligt försigår. Vad har denna artikel med kultur att göra?
Har Aftonbladet tänkt att göra en uppföljning av detta? Vad kom man fram till? Vad var sant, vad var inte sant? Genom lösa misstankar och påståenden som aldrig besvaras lämnar man den läsande publiken kvar med sina frågor. Vad skapar det för konsekvenser och syn på Israel?
Här borde Aftonbladet varit mycket tydligare. Genom vaga yttringar om att detta inte har med antisemitism att göra har man försvarat artikeln. Dessutom förflyttas anklagelsen till Israels regering och deras agerande därför att de skulle vara högerextrema som om att detta skulle vara obestridiga fakta. Vad har det med saken att göra? Otydlighet säger jag.
Sveriges regering har sagt att man inte tänker be om ursäkt eftersom man inte i tryckfrihetens namn inte kommenterar enskilda tidningsartiklar. "Det ligger på de ansvariga tidningarna" menar man.
Visst har man rätt att hålla på sin policy, om det nu är just denna man har. Jag delar åsikten om att tryckfriheten vi har i Sverige är viktig. Men, som svensk man är, så tiger man hellre och med tysthetens argument så skapar man bara ändå mer konflikt. Varför förstår man inte att man genom tysthet inte kan skapa något slags "status quo" där allt bara obemärkt flyter förbi med en förhoppning att allt skall återgå till det normala?
Sveriges regering: varför kan ni inte oberoende av artikeln deklarera er egen ståndpunkt? Varför kan ni inte säga: "oavsett vad artikeln i Aftonbladet säger så tar vi i Sveriges regering helt avstånd i från allt som har med antisemtism att göra". Detta fråntar inte Aftonbladet sin rätt och skyldighet att själv stå för konsekvenserna av sina artiklar. Detta har heller inte med att be om ursäkt å någon annans vägar att göra, det får de själva göra, det har att göra med att visa vad man själv står.
Jag hoppas å ena sidan inte att detta skall låsa Sveriges och Israels diplomatiska relationer med varandra, det vore olyckligt men framförallt heller inte att det skall ge någon grogrund till någon form av antisemitism.
Jag har skrivit det förut, att det finns inga rättfärdiga krig. Låt oss därför inte måla ut den ena parten i en långvarig konflikt som värre än den andra, i det här fallet Israel.
Med det menar jag inte att vi skall blunda för fakta eller se saker för vad det verkligen är, att det finns onda handlingar. Men utifrån det som har kommit fram i media så saknar dessa påståenden eller frågor som förs fram i Aftonbladets artikel saklig och bevislig grund.
Jag vädjar till svenska folket och kristna i synnerhet att inte ta denna artikel som ett försvar att utmåla Israel som en "skurkstat" (som det så känt har uttalats) och stå emot ALL FORM AV ANTISEMITISM!!!
Läs också artikeln av Lisa Abramowics som ett faktiskt svar på den artikeln som famförs i Aftonbladet också den på svt:s hemsida samt även Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen.
Vill du läsa den omdebatterade artikeln hittar du den här.
Vi måste reda upp visa detaljer här i denna debatt och se vissa fakta för vad de är och vad som kunde ha gjorts annorlunda.
Aftonbladets chefsredaktör och ansvarige utgivare säger i en intervju i svt att artikeln stod på kultursidorna och inte på nyhetssidorna. Detta skall alltså inte ses som fakta och nyhetsförmedling utan som ett antal frågor som behöver redas ut och debatteras om. Undertecknad lyssnar och antecknar. Men undertecknad har också läst artikeln och det som slår en och de intryck som ges efter en genomläsning är knappast att det framställs som endast frågor till underlag för en diskussion. Man får uppfattningen att det skall ses som tunga, om än inte bevisade, misstankar om att något olagligt försigår. Vad har denna artikel med kultur att göra?
Har Aftonbladet tänkt att göra en uppföljning av detta? Vad kom man fram till? Vad var sant, vad var inte sant? Genom lösa misstankar och påståenden som aldrig besvaras lämnar man den läsande publiken kvar med sina frågor. Vad skapar det för konsekvenser och syn på Israel?
Här borde Aftonbladet varit mycket tydligare. Genom vaga yttringar om att detta inte har med antisemitism att göra har man försvarat artikeln. Dessutom förflyttas anklagelsen till Israels regering och deras agerande därför att de skulle vara högerextrema som om att detta skulle vara obestridiga fakta. Vad har det med saken att göra? Otydlighet säger jag.
Sveriges regering har sagt att man inte tänker be om ursäkt eftersom man inte i tryckfrihetens namn inte kommenterar enskilda tidningsartiklar. "Det ligger på de ansvariga tidningarna" menar man.
Visst har man rätt att hålla på sin policy, om det nu är just denna man har. Jag delar åsikten om att tryckfriheten vi har i Sverige är viktig. Men, som svensk man är, så tiger man hellre och med tysthetens argument så skapar man bara ändå mer konflikt. Varför förstår man inte att man genom tysthet inte kan skapa något slags "status quo" där allt bara obemärkt flyter förbi med en förhoppning att allt skall återgå till det normala?
Sveriges regering: varför kan ni inte oberoende av artikeln deklarera er egen ståndpunkt? Varför kan ni inte säga: "oavsett vad artikeln i Aftonbladet säger så tar vi i Sveriges regering helt avstånd i från allt som har med antisemtism att göra". Detta fråntar inte Aftonbladet sin rätt och skyldighet att själv stå för konsekvenserna av sina artiklar. Detta har heller inte med att be om ursäkt å någon annans vägar att göra, det får de själva göra, det har att göra med att visa vad man själv står.
Jag hoppas å ena sidan inte att detta skall låsa Sveriges och Israels diplomatiska relationer med varandra, det vore olyckligt men framförallt heller inte att det skall ge någon grogrund till någon form av antisemitism.
Jag har skrivit det förut, att det finns inga rättfärdiga krig. Låt oss därför inte måla ut den ena parten i en långvarig konflikt som värre än den andra, i det här fallet Israel.
Med det menar jag inte att vi skall blunda för fakta eller se saker för vad det verkligen är, att det finns onda handlingar. Men utifrån det som har kommit fram i media så saknar dessa påståenden eller frågor som förs fram i Aftonbladets artikel saklig och bevislig grund.
Jag vädjar till svenska folket och kristna i synnerhet att inte ta denna artikel som ett försvar att utmåla Israel som en "skurkstat" (som det så känt har uttalats) och stå emot ALL FORM AV ANTISEMITISM!!!
Läs också artikeln av Lisa Abramowics som ett faktiskt svar på den artikeln som famförs i Aftonbladet också den på svt:s hemsida samt även Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen.
Vill du läsa den omdebatterade artikeln hittar du den här.
lördag 25 juli 2009
Läkare vägrar omskära barn
Vi kan läsa i tidningen Dagen att många läkare och landsting vägrar att omskära små pojkar ifall det inte finns några medicinska grunder bakom. Ordföranden i Svensk barnkirurgisk förening; Gunnar Göthberg menar att ingreppet kan ses som ett övergrepp eftersom man inte har barnets medgivande och det kan jämföras med kvinnlig könsstympning.
Det är tråkigt och beklagansvärt när andra, i det här fallet läkare och kirurger agerar samvete och domare över människors religiösa övertygelser. Naturligtvis så är inte allt som allmännheten anser som normalt alltid rätt och självklart skall en läkare inte göra något han/hon anser fel men just det här fallet verkar mest grunda sig i okunskap. Här behövs samtal, debatt och fältstudier för att på så sätt undanröja missförstånd och brist på information.
Manlig omskärelse kan väl knappast vara att jämföras med kvinnlig omskärelse. Utan att bli alltför närgången så vet väl vi som är män att det inte är någon form av fara att vara utan sin förhud. Faktum är att det är en fördel vissa gånger att inte ha den, och då tänker jag på en viss naturlig sak man gör på toaletten.
Judarna har omskurit sina pojkar i tusentals år och det finns ingen anledning att sätta sig över det nu. Det handlar om en tillhörighet till ett visst folk och religiös övertygelse. Att en läkare gör det innebär att det sker på ett säkert och betryggande sätt.
Omskärelsen är ett förbundstecken som Gud gav Israels folk och det skall de har rätt till i fortsättningen också. Det upplevs nästan som att all rädsla inför det andliga och "organiserade religiösa (som världsreligionerna står för)" som kommit upp på tapeterna i och med rapporter om självmordsbombare, terrorister och annat gör att allt skall ifrågasättas.
Visst är barnet inte med och bestämmer när föräldrarna låter sitt barn omskäras men många beslut tas när barn är små och detta med manlig omskärelse är knappast något de behöver sörja för när de bli äldre.
Det är tråkigt och beklagansvärt när andra, i det här fallet läkare och kirurger agerar samvete och domare över människors religiösa övertygelser. Naturligtvis så är inte allt som allmännheten anser som normalt alltid rätt och självklart skall en läkare inte göra något han/hon anser fel men just det här fallet verkar mest grunda sig i okunskap. Här behövs samtal, debatt och fältstudier för att på så sätt undanröja missförstånd och brist på information.
Manlig omskärelse kan väl knappast vara att jämföras med kvinnlig omskärelse. Utan att bli alltför närgången så vet väl vi som är män att det inte är någon form av fara att vara utan sin förhud. Faktum är att det är en fördel vissa gånger att inte ha den, och då tänker jag på en viss naturlig sak man gör på toaletten.
Judarna har omskurit sina pojkar i tusentals år och det finns ingen anledning att sätta sig över det nu. Det handlar om en tillhörighet till ett visst folk och religiös övertygelse. Att en läkare gör det innebär att det sker på ett säkert och betryggande sätt.
Omskärelsen är ett förbundstecken som Gud gav Israels folk och det skall de har rätt till i fortsättningen också. Det upplevs nästan som att all rädsla inför det andliga och "organiserade religiösa (som världsreligionerna står för)" som kommit upp på tapeterna i och med rapporter om självmordsbombare, terrorister och annat gör att allt skall ifrågasättas.
Visst är barnet inte med och bestämmer när föräldrarna låter sitt barn omskäras men många beslut tas när barn är små och detta med manlig omskärelse är knappast något de behöver sörja för när de bli äldre.
torsdag 16 juli 2009
Anonyma soldater från israeliska armén anklagar sin armé för övergrepp
Så har vi nåtts av skakande uppgifter att Israels arme använder sig av "mänskliga sköldar" och "skjuter överallt". Det kan vi läsa på Dagens hemsida. Utan att avgöra vad som är sant i detaljer och oavsett vilken åsikt vi har i den här frågan måste vi nog än en gång göra det klart för oss att det inte finns några rättfärdiga krig, inte någonstans. Hur "rätt" motiven från början än har haft en gång (om det nu har det).
Själv tycker jag väl inte att detta på något sätt är nytt eller igentligen något som skulle vara oväntat. Det är heller inget som förändrar min syn på sakfrågan i sin helhet. Mycket tyder, rent historiskt-erfarenhetsmässigt att soldater i krig, utlämnade till sig själva degraderar till något slags djur-/överlevnadsstadium. Något groteskt i den-starke-över den-svagare-attityd. Se bara vad som hände i Irak, i amerikanska fängelser där.
Vad jag tycker skulle vara olyckligt är om vi utifrån det här tvingas ta ställning i det politiska läget, vare sig det är för eller emot.
Jag menar att vi måste göra skillnad på utkorelse och faktiskt levnadssätt. När jag nu tidigare har skrivit om Israels utkorelse från Gud så menar jag utifrån ett teologiskt-soteriologiskt perspektiv (detta borde inte missuppfattas om man läser mina ideologiska artiklar på den här bloggen).
Jämfört med det är det politiska läget i nuvarande Israel ganska ointressant. Eftersom man inte per automatik är räddad av Gud för att man är jude (liksom ingen är det) och det demokratiska Israel av idag inte har alla paralleller tillbaka till det monarkistiska Israel på Gamla Testamentets tid så är allt som sker i Israel absolut inget uttryck för Biblisk teologi. Därför behöver vi inte ta ställning till allt som sker i Israel. Som kristna och messianer har vi ett högre syfte, att peka på den högre nationen: Guds rike.
Naturligtvis lever vi inte i ett vakuum gentemot det som händer runtomkring oss. Visst finns en grundkärlek för Israels folk och ett naturligt stöd "som mellan bröder" hos mig. Men man kan älska människor utan att älska allt det de gör (älska syndaren men inte synden som vi nog så ofta hört). Vi måste värna om palestinierna också och inse att de olyckligt har hamnat i kläm mellan två stridande parter (Israel - Hamas/vissa arabiska länder).
Men låt oss inte göra det misstaget att vi tar en ställning i politiken som det största uttryckssättet och som ett argument för att enbart kritisera Israel. Jag vill peka på en attityd där man kan förmana och kritisera utan att för den skull fördömma och förskjuta. I ett sådant läge kan man förhandla och jobba mot försoning och då kan man uppmuntra och kritisera båda parter där de har rätt och där de faktiskt gör fel.
Själv tycker jag väl inte att detta på något sätt är nytt eller igentligen något som skulle vara oväntat. Det är heller inget som förändrar min syn på sakfrågan i sin helhet. Mycket tyder, rent historiskt-erfarenhetsmässigt att soldater i krig, utlämnade till sig själva degraderar till något slags djur-/överlevnadsstadium. Något groteskt i den-starke-över den-svagare-attityd. Se bara vad som hände i Irak, i amerikanska fängelser där.
Vad jag tycker skulle vara olyckligt är om vi utifrån det här tvingas ta ställning i det politiska läget, vare sig det är för eller emot.
Jag menar att vi måste göra skillnad på utkorelse och faktiskt levnadssätt. När jag nu tidigare har skrivit om Israels utkorelse från Gud så menar jag utifrån ett teologiskt-soteriologiskt perspektiv (detta borde inte missuppfattas om man läser mina ideologiska artiklar på den här bloggen).
Jämfört med det är det politiska läget i nuvarande Israel ganska ointressant. Eftersom man inte per automatik är räddad av Gud för att man är jude (liksom ingen är det) och det demokratiska Israel av idag inte har alla paralleller tillbaka till det monarkistiska Israel på Gamla Testamentets tid så är allt som sker i Israel absolut inget uttryck för Biblisk teologi. Därför behöver vi inte ta ställning till allt som sker i Israel. Som kristna och messianer har vi ett högre syfte, att peka på den högre nationen: Guds rike.
Naturligtvis lever vi inte i ett vakuum gentemot det som händer runtomkring oss. Visst finns en grundkärlek för Israels folk och ett naturligt stöd "som mellan bröder" hos mig. Men man kan älska människor utan att älska allt det de gör (älska syndaren men inte synden som vi nog så ofta hört). Vi måste värna om palestinierna också och inse att de olyckligt har hamnat i kläm mellan två stridande parter (Israel - Hamas/vissa arabiska länder).
Men låt oss inte göra det misstaget att vi tar en ställning i politiken som det största uttryckssättet och som ett argument för att enbart kritisera Israel. Jag vill peka på en attityd där man kan förmana och kritisera utan att för den skull fördömma och förskjuta. I ett sådant läge kan man förhandla och jobba mot försoning och då kan man uppmuntra och kritisera båda parter där de har rätt och där de faktiskt gör fel.
måndag 13 juli 2009
Är människan en evig varelse utifrån Predikaren 3:11? Del 2
Här kommer fortsättningen av utläggningen av Predikaren 3:11. Nu skall jag nu ta upp i vilket sammanhang texten står i.
Kapitel 3 innehåller uppräkningen om att allt har sin tid. Varje situation som man möter i livet har sin tid. Det syftar helt klart på tidsperioder i livet och att människan gör sig bäst i att ta vara på den tid hon lever i och göra sig glada dagar som det står. Ser man till bokens helhet så är ett återkommande nyckelord ”förgänglighet”. Livet är förgängligt och fyllt av ondska. Det går den som följer Gud precis som den som inte följer Gud. Livet är hårt men Gud är den som ytterst har makten. Predikaren slutsummerar att det är bäst att frukta Gud för det är Han som har sista ordet och skall föra fram allt i domen (12:13-14 Sv. Folkbibeln).
Men hela boken syftar till det här jordelivet. Det finns inte så många spår av ett liv efter detta i Predikarens resonemang. Tvärtom så skriver författaren i kapitel 9 att det finns hopp för den som hör till de levandes skaror, i motsats till de som måste ner i döden. Den kan inget göra mer (9:3-4). I vers 5 – 6 läser vi att de som är levande är vid medvetande medans de döda inte vet någonting mer och inte heller får någon mer lön. De är som utslocknade och är inte längre medvetna om livet. Detta är inget undantag. Det är först vid 500-talet f. Kr. som framförallt profeterna visade och uppenbarade att livet fortsätter efter att man har dött. I Israels tidiga historia hade man oftast inte den uppfattningen om att det fanns ett liv ”efter detta”. Det var därför som man som familj var så angelägen om att få barn. Att inte få barn var det samma som att ens släktnamn upphörde och att man upphörde att existera så att säga. Man levde mer i tron att man levde vidare genom sina barn som förde namnet vidare.
Hur har andra Bibelutgåvor översatt detta? De flesta jag har studerat skriver ordet ”evighet” men några skriver något annat. Bibel 2000 skriver att Gud ”låter dem urskilja ett sammanhang”. New King James Version skriver att Gud har ”satt världen i deras hjärtan”. Revised Standard version skriver att evigheten är lagt i deras ”sinnen eller tankar”. Dessa utgör exempel, jag hittar åtminstone 2-3 översättningar som har skrivit liknande de jag presenterat här.
Att hitta en enhetlig tolkning kan vara lite knepig och det beror ju naturligtvis också på vilken betydelse man lägger i orden. Författaren tycks mena att människan har någon slags förmåga att betänka och analysera sin situation (vilket tex inte djuren har, eller de döda) vilket i och för sig inte är någon konstig slutsats. Detta är väl självklart utifrån vår självkännedom som människor. Men Predikaren är en filosofisk utläggning av livets stora fråga; dess mening och vi får följa författarens resonemang till klarhet.
Nu hör jag till dem som ändå tror att det finns en evig utgång för människan efter livet i den här tidsåldern även om jag också tagit del av anihilationismens argument (läran om totalt utslocknande). Men idag jag skulle utgå från andra bibeltexter för min ståndpunkt än den här som vi nu har studerat.
Kapitel 3 innehåller uppräkningen om att allt har sin tid. Varje situation som man möter i livet har sin tid. Det syftar helt klart på tidsperioder i livet och att människan gör sig bäst i att ta vara på den tid hon lever i och göra sig glada dagar som det står. Ser man till bokens helhet så är ett återkommande nyckelord ”förgänglighet”. Livet är förgängligt och fyllt av ondska. Det går den som följer Gud precis som den som inte följer Gud. Livet är hårt men Gud är den som ytterst har makten. Predikaren slutsummerar att det är bäst att frukta Gud för det är Han som har sista ordet och skall föra fram allt i domen (12:13-14 Sv. Folkbibeln).
Men hela boken syftar till det här jordelivet. Det finns inte så många spår av ett liv efter detta i Predikarens resonemang. Tvärtom så skriver författaren i kapitel 9 att det finns hopp för den som hör till de levandes skaror, i motsats till de som måste ner i döden. Den kan inget göra mer (9:3-4). I vers 5 – 6 läser vi att de som är levande är vid medvetande medans de döda inte vet någonting mer och inte heller får någon mer lön. De är som utslocknade och är inte längre medvetna om livet. Detta är inget undantag. Det är först vid 500-talet f. Kr. som framförallt profeterna visade och uppenbarade att livet fortsätter efter att man har dött. I Israels tidiga historia hade man oftast inte den uppfattningen om att det fanns ett liv ”efter detta”. Det var därför som man som familj var så angelägen om att få barn. Att inte få barn var det samma som att ens släktnamn upphörde och att man upphörde att existera så att säga. Man levde mer i tron att man levde vidare genom sina barn som förde namnet vidare.
Hur har andra Bibelutgåvor översatt detta? De flesta jag har studerat skriver ordet ”evighet” men några skriver något annat. Bibel 2000 skriver att Gud ”låter dem urskilja ett sammanhang”. New King James Version skriver att Gud har ”satt världen i deras hjärtan”. Revised Standard version skriver att evigheten är lagt i deras ”sinnen eller tankar”. Dessa utgör exempel, jag hittar åtminstone 2-3 översättningar som har skrivit liknande de jag presenterat här.
Att hitta en enhetlig tolkning kan vara lite knepig och det beror ju naturligtvis också på vilken betydelse man lägger i orden. Författaren tycks mena att människan har någon slags förmåga att betänka och analysera sin situation (vilket tex inte djuren har, eller de döda) vilket i och för sig inte är någon konstig slutsats. Detta är väl självklart utifrån vår självkännedom som människor. Men Predikaren är en filosofisk utläggning av livets stora fråga; dess mening och vi får följa författarens resonemang till klarhet.
Nu hör jag till dem som ändå tror att det finns en evig utgång för människan efter livet i den här tidsåldern även om jag också tagit del av anihilationismens argument (läran om totalt utslocknande). Men idag jag skulle utgå från andra bibeltexter för min ståndpunkt än den här som vi nu har studerat.
torsdag 9 juli 2009
Är människan en evig varelse utifrån Predikaren 3:11? Del 1
Frågan om människans utgång efter att hon har dött är en stor fråga som jag inte skall reda ut här i sin detalj. Men som svar på vad som händer när man dör, om man går till himmel, helvete eller kanske ingenting alls brukar från mina sammanhang oftast förklaras utifrån Predikaren 3:11 som grund där det står att ”Gud har lagt evigheten i människans hjärta”. Just utifrån detta skriftställe menar man att människan är av Gud en skapad evig varelse och alltså kommer hon att tillbringa evigheten någonstans efter att hon har lämnat detta jordeliv. Tanken på ett totalt utslocknande är därför otänkbart.
När man argumenterar för något, driver en tes, en lära brukar jag ha som måttstock att:
När man argumenterar för något, driver en tes, en lära brukar jag ha som måttstock att:
1: Det understöds av 2 eller fler texter.
2: Att det som hävdas understöds av texter som har det som sin primära förståelse. Alltså en text kan lära ut saker indirekt eller utifrån pseudotolkningar. Läror eller teser som endast underbyggs av texter som läses utifrån vad de indirekt säger är läror man skall se upp med menar jag.
Punkt 1 och 2 bör ligga till grund för att något skall vara trovärdigt tycker jag och jag vet att trosfränder inom t.ex. den evangelikala strömningen håller med mig här.
Den hebreiska texten lyder enkelt översatt: ”Med allt detta göra han lämplig/passande i rätt tid även med evigheten/all tid han lägga i hjärtan deras utan som inte sträcka/räcka människan med arbetet som gör Guden från begynnelsen och till slut”
Hebreiskan har inte alltid samma ordföljd som i svenskan som det kanske märks, men det är ju
inget originellt när det gäller att jämföra språk med varandra. Det finns också fler hebreiska textvarianter; ordet för ”hjärta” är diskutabelt om det skall stå med men det är inget som förändrar innehållet i texten nämnvärt.
Ord som står bredvid varandra med snedstreck är synonymer, det vill säga att ordet kan betyda flera saker och jag valde de som jag tyckte passade bäst.
För att gå direkt in på den aktuella länken: ordet evig betyder också "all tid." Snarare är det så att ordets primära betydelse är detta. Det betyder just all tid som finns, tid som inte tar slut. Det som vi tolkar som evigt. Begrepp som evig som vi tänker det oftast, kanske lite onyanserat som något tidlöst, något som bara är, ingen början och inget slut. Men det är inte riktigt så i det hebreiska tänkandet. Man tänker sig inget tidlöst. Ordet kan också betyda livstid, dvs så länge en person levde, det var hela dennes tid. Det kan alltså vara samma ord. Men där är ju all den personens hela tid begränsad så länge personen levde.
2: Att det som hävdas understöds av texter som har det som sin primära förståelse. Alltså en text kan lära ut saker indirekt eller utifrån pseudotolkningar. Läror eller teser som endast underbyggs av texter som läses utifrån vad de indirekt säger är läror man skall se upp med menar jag.
Punkt 1 och 2 bör ligga till grund för att något skall vara trovärdigt tycker jag och jag vet att trosfränder inom t.ex. den evangelikala strömningen håller med mig här.
Den hebreiska texten lyder enkelt översatt: ”Med allt detta göra han lämplig/passande i rätt tid även med evigheten/all tid han lägga i hjärtan deras utan som inte sträcka/räcka människan med arbetet som gör Guden från begynnelsen och till slut”
Hebreiskan har inte alltid samma ordföljd som i svenskan som det kanske märks, men det är ju
inget originellt när det gäller att jämföra språk med varandra. Det finns också fler hebreiska textvarianter; ordet för ”hjärta” är diskutabelt om det skall stå med men det är inget som förändrar innehållet i texten nämnvärt.
Ord som står bredvid varandra med snedstreck är synonymer, det vill säga att ordet kan betyda flera saker och jag valde de som jag tyckte passade bäst.
För att gå direkt in på den aktuella länken: ordet evig betyder också "all tid." Snarare är det så att ordets primära betydelse är detta. Det betyder just all tid som finns, tid som inte tar slut. Det som vi tolkar som evigt. Begrepp som evig som vi tänker det oftast, kanske lite onyanserat som något tidlöst, något som bara är, ingen början och inget slut. Men det är inte riktigt så i det hebreiska tänkandet. Man tänker sig inget tidlöst. Ordet kan också betyda livstid, dvs så länge en person levde, det var hela dennes tid. Det kan alltså vara samma ord. Men där är ju all den personens hela tid begränsad så länge personen levde.
Det kan stå för en tidsålder. Men tidsålder som vi vanligtvis tänker det är oftast tidsbegränsat, med en början och ett slut, även om perioden kan vara väldigt lång.
I vilket sammanhang står texten? Det skall vi titta på i del 2.
onsdag 20 maj 2009
Är Israel frälst genom Mose lag? Del 3
(Vill du följa med i Bibelställena så använder jag Svenska Folkbibelns översättning)
Om vi går tillbaka till Abraham så kan vi läsa att Jesus säger om honom i Joh 8:56: att "Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad". Abraham var inte bara rättfärdig genom tro, som om inte det skulle räcka; man kan inte bli mer rättfärdig om man är rättfärdigförklarad av Gud. Han såg också Kristus. Abraham var alltså det som man i kristna kretsar kallar för "frälst".
Om nu Abraham var "frälst" så måste det innebära att det fanns räddade människor innan Jesus kom till jorden. GT talar om dem som "vandrade på Herrens vägar" Predikaren, en av böckerna i GT som allmänt tillskrivs Salomo som författare heter på grekiska "ecklestiastes" som betyder "församling". Det ordet går tillbaka till det hebreiska "kohälät" som betyder "talare" eller "en som talar (i en församling)". Ordet har samma rot som "kahall"; "församling". Predikaren handlar alltså om någon som har något att säga till församlingen, den judiska. Församlingen fanns alltså under det gamla förbundet också eftersom det fanns de som trodde; trodde på Gud och Hans löfte. Vilket löfte? Löftet om messias, Kristus som vi läste om i Gal 3.
Hur sätter vi då ihop detta med det som händer på pingstdagen i Apg 2? Det har förkunnats att församlingen, den nytestamentliga församlingen föds på Pingstdagen. Men hur kan den det? Vilka var då de troende på gamla testamentets tid, som Abraham t.ex? Det blir en konstig sort av ersättningsteologi. Församlingen föds alltså inte alls på Pingstdagen. Den fullbordas möjligen då in i något den inte har varit förut, att alla folk skall bli inkluderade i det sanna Gudsfolket men den föds knappast.
När Hebréerbrevets författare beskriver de som har gått före i tro i kapitel 11 är det uteslutande människor under det gamla förbundets tid. Som vi kan se här av det som jag har presenterat så är principen om räddning genom tro gammaltestamentligt och samma förhållningsregler gäller alltså för judar som för vem som helst. Gud har inte ändrat arbetssätt. Jag vill avsluta med att citera Petrus ord i Apg 15:11 när han uttalar sig om ickejudars förhållande gentemot judar som i det här fallet har kommit till tro: "Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd."
Om vi går tillbaka till Abraham så kan vi läsa att Jesus säger om honom i Joh 8:56: att "Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad". Abraham var inte bara rättfärdig genom tro, som om inte det skulle räcka; man kan inte bli mer rättfärdig om man är rättfärdigförklarad av Gud. Han såg också Kristus. Abraham var alltså det som man i kristna kretsar kallar för "frälst".
Om nu Abraham var "frälst" så måste det innebära att det fanns räddade människor innan Jesus kom till jorden. GT talar om dem som "vandrade på Herrens vägar" Predikaren, en av böckerna i GT som allmänt tillskrivs Salomo som författare heter på grekiska "ecklestiastes" som betyder "församling". Det ordet går tillbaka till det hebreiska "kohälät" som betyder "talare" eller "en som talar (i en församling)". Ordet har samma rot som "kahall"; "församling". Predikaren handlar alltså om någon som har något att säga till församlingen, den judiska. Församlingen fanns alltså under det gamla förbundet också eftersom det fanns de som trodde; trodde på Gud och Hans löfte. Vilket löfte? Löftet om messias, Kristus som vi läste om i Gal 3.
Hur sätter vi då ihop detta med det som händer på pingstdagen i Apg 2? Det har förkunnats att församlingen, den nytestamentliga församlingen föds på Pingstdagen. Men hur kan den det? Vilka var då de troende på gamla testamentets tid, som Abraham t.ex? Det blir en konstig sort av ersättningsteologi. Församlingen föds alltså inte alls på Pingstdagen. Den fullbordas möjligen då in i något den inte har varit förut, att alla folk skall bli inkluderade i det sanna Gudsfolket men den föds knappast.
När Hebréerbrevets författare beskriver de som har gått före i tro i kapitel 11 är det uteslutande människor under det gamla förbundets tid. Som vi kan se här av det som jag har presenterat så är principen om räddning genom tro gammaltestamentligt och samma förhållningsregler gäller alltså för judar som för vem som helst. Gud har inte ändrat arbetssätt. Jag vill avsluta med att citera Petrus ord i Apg 15:11 när han uttalar sig om ickejudars förhållande gentemot judar som i det här fallet har kommit till tro: "Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd."
Är Israel frälst genom Mose lag? Del 2
(Vill du följa med i Bibelställena så använder jag Svenska Folkbibelns översättning)
1 Mos 17:1-13
Här uppenbarar Gud sig åter för Abraham, efter ganska lång tid. Att Han säger att Han vill sluta ett förbund med Abram vilket inte betyder att det som skedde i kapitel 15 (se del 1) inte gäller längre utan snarare att Gud kommer och förnyar och påminner om förbundet som är ingånget.
Ett förbund, liksom avtal i övrigt kan förnyas och förbättras. Det betyder inte att det är ett nytt förbund som inte existerat förut utan samma förbund med förnyade och förbättrade löften och villkor. Även ett mänskligt testamente kan förnyas och ändras så länge den aktuelle personen lever.
Abram får förbundsnamnet Abraham som betyder just ”fader till många folk”. Tecknet på förbundet blir omskärelsen. Det är inte en förutsättning för förbundet utan ett tecken på att han redan är i förbundet.Vi ser här alltså att tron var förutsättningen för en rätt position och att Abraham inte alls behövde "göra" något speciellt för att Gud skulle handla. Och detta som nämnt; långt innan det fanns någon lag, något tempel eller offerriter.
Går vi till Nya testamentet kan vi se att Paulus kriver i Rom 1:17 att "den rättfärdige skall leva av tro." Det är ett citat från Habackuk, en gammaltestamentlig profet. Principen om en rätt ställning genom tro är att alltså inte nytestamentlig utan gammaltestamentlig. I Gal 3:16-19 skriver Paulus att lagen (Mose lag) inte kan sätta löftet ur kraft. Israel var redan ett folk, det blev inte ett folk i och med lagens givande på Sinai berg. Lagen var inte en räddningsväg utan visade hur man skulle leva enligt Guds vilja, utifrån den räddande tro man redan hade. Principen om tro gällde fortfarande.
Lagens funktion har aldrig varit att rädda någon, bara som Paulus visar; ge insikt om synd, det som bedrövar Gud. Tanken är att man genom lagen skulle se behovet av en räddare.
1 Mos 17:1-13
Här uppenbarar Gud sig åter för Abraham, efter ganska lång tid. Att Han säger att Han vill sluta ett förbund med Abram vilket inte betyder att det som skedde i kapitel 15 (se del 1) inte gäller längre utan snarare att Gud kommer och förnyar och påminner om förbundet som är ingånget.
Ett förbund, liksom avtal i övrigt kan förnyas och förbättras. Det betyder inte att det är ett nytt förbund som inte existerat förut utan samma förbund med förnyade och förbättrade löften och villkor. Även ett mänskligt testamente kan förnyas och ändras så länge den aktuelle personen lever.
Abram får förbundsnamnet Abraham som betyder just ”fader till många folk”. Tecknet på förbundet blir omskärelsen. Det är inte en förutsättning för förbundet utan ett tecken på att han redan är i förbundet.Vi ser här alltså att tron var förutsättningen för en rätt position och att Abraham inte alls behövde "göra" något speciellt för att Gud skulle handla. Och detta som nämnt; långt innan det fanns någon lag, något tempel eller offerriter.
Går vi till Nya testamentet kan vi se att Paulus kriver i Rom 1:17 att "den rättfärdige skall leva av tro." Det är ett citat från Habackuk, en gammaltestamentlig profet. Principen om en rätt ställning genom tro är att alltså inte nytestamentlig utan gammaltestamentlig. I Gal 3:16-19 skriver Paulus att lagen (Mose lag) inte kan sätta löftet ur kraft. Israel var redan ett folk, det blev inte ett folk i och med lagens givande på Sinai berg. Lagen var inte en räddningsväg utan visade hur man skulle leva enligt Guds vilja, utifrån den räddande tro man redan hade. Principen om tro gällde fortfarande.
Lagens funktion har aldrig varit att rädda någon, bara som Paulus visar; ge insikt om synd, det som bedrövar Gud. Tanken är att man genom lagen skulle se behovet av en räddare.
tisdag 19 maj 2009
Israels plats del 3
(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)
Det betyder att Israel och församlingen är samma sak kan man säga. Det är två sidor av samma mynt, ett mynt men olika folk med olika förutsättningar och olika kallelser.
Vi slutade i förra delen med att ta upp att alla de som har tagit emot Jesus Kristus i tro blir sanna Guds barn och inympade i det sanna Israel.
Det betyder att Israel och församlingen är samma sak kan man säga. Det är två sidor av samma mynt, ett mynt men olika folk med olika förutsättningar och olika kallelser. Det är viktigt att säga att tron på Jesus inte upphäver en jude från att vara jude. Du behöver inte bli jude men en jude får gärna ”i Kristus” bejaka sin judiska identitet och kallelse.
Om nu det judiska folket har fått vara till en sådan välsignelse för oss är det då inte dags att vi välsignar dem tillbaka?
Paulus skriver i Rom 15 att om hedningarna har fått ta del av deras andliga goda, så är de också skyldiga att tjäna dem med sitt materiella goda (Rom 15:27). Det finns en princip i Guds ord att vi kan välsigna varandra utifrån våra olika förutsättningar. En del har pengar, andra har flitiga händer och andra har gåvan att lära ut saker t.ex. De som undervisar välsignar andra och de som lyssnar och blir välsignade kan välsigna tillbaka med de förutsättningar de har t.ex. pengar. Det är bl.a. därför vi ger i våra församlingar för att kunna ge våra pastorer en lön som de kan leva på.
Vi kan välsigna Israel tillbaka därför att välsignelse ger välsignelse. Vi kan ge dem det som rättmätligen tillhör dem; Messias, Jesus! Vi kan visa dem hur underbar han är, hur Han har förvandlat våra liv och att deras nederlag har givit oss seger och nu är det deras tur.
Paulus skriver att om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda (Rom 11:15)? Jag vet inte exakt vad det innebär men om alla folk av alla stammar och språk blir nådda av evangeliet inklusive Israels folk vad återstår då? Jesu återkomst och den nya himmelen och nya jorden!
Som inympad i det sanna Olivträdet så är du en del av det sanna Israel. När du läser Bibeln om Israel så läser du din egen historia. Därför kan vi inte förkasta Israel. Om vi gör det förkastar vi oss själva eftersom vi står på Israels kallelse och uppenbarelse. Vi lever i det nya förbundet men tänk på att det nya förbundet är slutet med Israel. Det ser vi i Jer. 31:31 – 34: "Se dagar skall komma säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund" Med vilka då? med Israels hus och med Juda hus. Det står visserligen att de bröt förbundet men då gick inte Gud vidare till ett annat folk utan tar upp den brutna tråden och knyter ihop den igen och börjar om. Han sluter ett förbund med ett folk som Han redan hade ett förbund med men denna gång är det ett särskilt förbund. Det är bättre och starkare än de förra.
Foto: Daniel Holmgren
Israels plats del 2
(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)
Rom 11:16 – 24:
Här kan vi läsa att: "Om roten är helig, är grenarna heliga." Det går inte att ändra på, om roten: Kristus är helig så är alla dem som är insatta i Honom heliga också. Betydelsen här är att Paulus menar att de äkta olivgrenarna är de troende judarna. De judar som inte tror blir borthuggna och istället för dem kan en gren från ett vildolivträd ympas in dvs. någon som inte är jude, förutsatt att denne har tro.
Men kom ihåg, menar Paulus, det är mer naturligt för en jude att vara inkopplad i det sanna olivträdet än vad det är för någon som inte är jude.Men hur kan det vara så? Vill inte Gud att alla skall komma till tro på Honom? Naturligtvis vill Han det. Det var ju det vi läste i 1 Mos 12. Och vi måste tänka på att Gud kallade människor innan Abram, t.ex. Noa och han var inte jude. Guds ursprungliga plan var att nå hela världen. Men Han utvalde ett folk för att göra det. Vi kommer inte ifrån att Gud utvalde detta folk innan oss. Eller rättare sagt; Gud har bara utvalt ett folk, Israel.
En jude hade hela Guds uppenbarelse påmind i det samhälle han levde i. Paulus säger själv att judarna har allt som krävs: barnaskapet, härligheten, förbunden och lagen, templetjänsten och löftena för att inte tala om fäderna som Kristus har kommit ur (Rom 9:4-5) . En jude som upptäcker Jesus bör ju rimligen fatta ganska fort vad det handlar om eftersom han har sin judiska identitet som tolkningsmall. Som ett barn som växer upp i en kristen familj och en församling. De vet hur ett kristet liv skall se ut och därför blir det relativt lätt för dem att sedan bli frälsta och komma långt i sin helgelse.
En person som inte kommer från en kristen familj tar det oftast mycket längre tid för att komma in i en mogen vandring med Gud för att han/hon inte vet hur man skall göra.Vad det handlar om är att Guds folk, Israel, fortfarande är Guds utvalda folk och du och jag som kommer till tro är inkopplade i det sanna trädet, det sanna Gudsfolket.
Det är inte så att Gud har ett A- och ett B-folk: Israel och vi kristna. Vad det handlar om är att som inympade så sitter vi på samma ställe som om en troende jude skulle ha suttit där. Det betyder att genom tron på Jesus så har du samma ställning som om du vore en troende jude. Du är inte längre hund, du är ett sant Guds barn. Du är utvald. Du är en del av det sanna Israel, det utvalda Gudsfolket.
Det är inte frågan om att du har tagit något från någon eller att Guds frälsning har gått över från Israel till den kristna församlingen. Det är snarare så att du och jag har kommit in i något som några andra redan har. Du får samma rättigheter som Israel trots att du inte behöver bli jude utan får allt detta gratis och fritt och för intet.
I sista delen tar jag upp församlingens roll i Israels plats.
Rom 11:16 – 24:
Här kan vi läsa att: "Om roten är helig, är grenarna heliga." Det går inte att ändra på, om roten: Kristus är helig så är alla dem som är insatta i Honom heliga också. Betydelsen här är att Paulus menar att de äkta olivgrenarna är de troende judarna. De judar som inte tror blir borthuggna och istället för dem kan en gren från ett vildolivträd ympas in dvs. någon som inte är jude, förutsatt att denne har tro.
Men kom ihåg, menar Paulus, det är mer naturligt för en jude att vara inkopplad i det sanna olivträdet än vad det är för någon som inte är jude.Men hur kan det vara så? Vill inte Gud att alla skall komma till tro på Honom? Naturligtvis vill Han det. Det var ju det vi läste i 1 Mos 12. Och vi måste tänka på att Gud kallade människor innan Abram, t.ex. Noa och han var inte jude. Guds ursprungliga plan var att nå hela världen. Men Han utvalde ett folk för att göra det. Vi kommer inte ifrån att Gud utvalde detta folk innan oss. Eller rättare sagt; Gud har bara utvalt ett folk, Israel.
En jude hade hela Guds uppenbarelse påmind i det samhälle han levde i. Paulus säger själv att judarna har allt som krävs: barnaskapet, härligheten, förbunden och lagen, templetjänsten och löftena för att inte tala om fäderna som Kristus har kommit ur (Rom 9:4-5) . En jude som upptäcker Jesus bör ju rimligen fatta ganska fort vad det handlar om eftersom han har sin judiska identitet som tolkningsmall. Som ett barn som växer upp i en kristen familj och en församling. De vet hur ett kristet liv skall se ut och därför blir det relativt lätt för dem att sedan bli frälsta och komma långt i sin helgelse.
En person som inte kommer från en kristen familj tar det oftast mycket längre tid för att komma in i en mogen vandring med Gud för att han/hon inte vet hur man skall göra.Vad det handlar om är att Guds folk, Israel, fortfarande är Guds utvalda folk och du och jag som kommer till tro är inkopplade i det sanna trädet, det sanna Gudsfolket.
Det är inte så att Gud har ett A- och ett B-folk: Israel och vi kristna. Vad det handlar om är att som inympade så sitter vi på samma ställe som om en troende jude skulle ha suttit där. Det betyder att genom tron på Jesus så har du samma ställning som om du vore en troende jude. Du är inte längre hund, du är ett sant Guds barn. Du är utvald. Du är en del av det sanna Israel, det utvalda Gudsfolket.
Det är inte frågan om att du har tagit något från någon eller att Guds frälsning har gått över från Israel till den kristna församlingen. Det är snarare så att du och jag har kommit in i något som några andra redan har. Du får samma rättigheter som Israel trots att du inte behöver bli jude utan får allt detta gratis och fritt och för intet.
I sista delen tar jag upp församlingens roll i Israels plats.
lördag 9 maj 2009
Är judendom så lagisk som det ibland kan framstå?
Till att börja med är det svårt att bara säga "judendomen" som att man helt automatiskt inkluderade alla judar. Det är faktiskt mer rätt att säga "judendomar" därför att judendomen är, precis som den kristna kyrkan uppdelad i flera inriktningar. Enkelt förklarat kan man beskriva det som att judendomen idag består av åtminstone 3 större inriktningar och det är: ortodox judendom, konservativ judendom och reformjudendom. Alla tre menar att de går tillbaka till klassisk rabbinsk judendom, den som kallades fariséisk judendom och den enda från Jesu tid som överlevde efter templet och Jerusalems förstörelse år 70. De tre riktningarna har lite svårt inbördes att helt acceptera varandra. Det finns inte ens en enhetlig syn i Israel bland judarna om varför man har landet. Skillnaderna mellan de tre tar jag inte upp här, det kanske kommer vid ett annat tillfälle.
Men om vi jämför med den fariséiska judendom som fanns när Jesus gick här på jorden så kan vi göra vissa noteringar.
Till att börja med kan vi konstatera att Jesus var jude och det Han gjorde var faktiskt ett uttryck för sann judendom
I Mark. 3:1 - 6 kan vi läsa om hur Jesus botar en man med en förtvinad hand på sabbaten. Detta gjorde de judiska lärde ursinniga så att de överlade om att röja Honom ur vägen. För det första måste vi konstatera att det inte var judar överlag som ogillade Jesus. Jesus hade ett brett folkligt stöd. Det var mest vissa fariséer och andra judiska ledare som avskydde Honom.
I dag kan vi läsa att det viktigaste en fullgod jude kan göra är att rädda liv om han eller hon kan göra det. I fall där man står inför en situation att man kan rädda liv så är det helt okej att bryta sabbaten. Om man så bara misstänker att fara för liv föreligger så är det okej att avbryta sabbaten.
Lägg märke till att Jesus specifikt frågar dem om det är mer tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda. Utifrån grundläggande judendom av idag så handlar alltså Jesus helt korrekt och judiskt när han botade på sabbaten.
Matt 22:36-40, Rom. 8:8-10
Detta är ett judiskt citat. Så mycket mer behöver inte tilläggas.
Judarna har vissa restriktioner, saker de inte gör, t.ex. äter inte viss mat eller vissa djurarter. Men det gör inte vi kristna heller. Likaväl som Petrus vid första anblicken i Apg. inte ville äta av djuren som sänktes ned i linneduken finns det kristna av samma själ som inte vill äta kött eller dricka alkohol. Hur man än ser på det så har judarna ändå sina matföreskrifter skrivna i Bibeln, viket vi oftast inte har. Frågan är om det ena är mer lagiskt än det andra?
Det är möjligt att man kan reagera över att vissa judar utifrån budet: ”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk” (2 Mos 23:19, 34:26) t.ex. aldrig äter gräddsås tillsammans med kött, de kanske inte ens dricker mjölk till. De brukar också ha två uppsättningar bestick och porslin för att det definitivt inte skall blandas. Visst kan det tänkas underligt men även vi som kristna har våra föreskrifter och frågan är om detta är ett resultat utav lagiskhet eller en omsorg över att lyda ordet?
Vi måste också fundera över, tror jag, vad vi menar när vi säger att vi är frälsta från lagen och när vi tackar Gud för det. Vi som är hedningar har ju aldrig stått under lagen, hur kan vi då veta hur det är att bli fri från den?
Judarna ser lagen som något fint. Att vi tackar Gud för att vara fria från lagen kanske för dem ter sig som om vi skulle be: ”Tack Gud för att du har frälst oss från Bibeln. Tack för att vi inte behöver följa Bibeln längre. Tack för att vi kan slänga Bibeln på sophögen.” Men så är det ju inte. Utifrån det måste kristna verkligen fundera på om det verkligen står att vi är fria från lagen. Ur räddningssynpunkt är vi det eftersom lagen aldrig har haft en sådan uppgift (se min artikel "Är Israel frälst genom Mose lag").
Men vårt förhållande till Mose lag och vad Jesus har gjort med den återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Källa:
Judiska församlingen i Stockolm, artiklar b.l.a.
www.jf-stockholm.org
Lennartsson, Göran
Boken "Inympad"
Men om vi jämför med den fariséiska judendom som fanns när Jesus gick här på jorden så kan vi göra vissa noteringar.
Till att börja med kan vi konstatera att Jesus var jude och det Han gjorde var faktiskt ett uttryck för sann judendom
I Mark. 3:1 - 6 kan vi läsa om hur Jesus botar en man med en förtvinad hand på sabbaten. Detta gjorde de judiska lärde ursinniga så att de överlade om att röja Honom ur vägen. För det första måste vi konstatera att det inte var judar överlag som ogillade Jesus. Jesus hade ett brett folkligt stöd. Det var mest vissa fariséer och andra judiska ledare som avskydde Honom.
I dag kan vi läsa att det viktigaste en fullgod jude kan göra är att rädda liv om han eller hon kan göra det. I fall där man står inför en situation att man kan rädda liv så är det helt okej att bryta sabbaten. Om man så bara misstänker att fara för liv föreligger så är det okej att avbryta sabbaten.
Lägg märke till att Jesus specifikt frågar dem om det är mer tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda. Utifrån grundläggande judendom av idag så handlar alltså Jesus helt korrekt och judiskt när han botade på sabbaten.
Matt 22:36-40, Rom. 8:8-10
Detta är ett judiskt citat. Så mycket mer behöver inte tilläggas.
Judarna har vissa restriktioner, saker de inte gör, t.ex. äter inte viss mat eller vissa djurarter. Men det gör inte vi kristna heller. Likaväl som Petrus vid första anblicken i Apg. inte ville äta av djuren som sänktes ned i linneduken finns det kristna av samma själ som inte vill äta kött eller dricka alkohol. Hur man än ser på det så har judarna ändå sina matföreskrifter skrivna i Bibeln, viket vi oftast inte har. Frågan är om det ena är mer lagiskt än det andra?
Det är möjligt att man kan reagera över att vissa judar utifrån budet: ”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk” (2 Mos 23:19, 34:26) t.ex. aldrig äter gräddsås tillsammans med kött, de kanske inte ens dricker mjölk till. De brukar också ha två uppsättningar bestick och porslin för att det definitivt inte skall blandas. Visst kan det tänkas underligt men även vi som kristna har våra föreskrifter och frågan är om detta är ett resultat utav lagiskhet eller en omsorg över att lyda ordet?
Vi måste också fundera över, tror jag, vad vi menar när vi säger att vi är frälsta från lagen och när vi tackar Gud för det. Vi som är hedningar har ju aldrig stått under lagen, hur kan vi då veta hur det är att bli fri från den?
Judarna ser lagen som något fint. Att vi tackar Gud för att vara fria från lagen kanske för dem ter sig som om vi skulle be: ”Tack Gud för att du har frälst oss från Bibeln. Tack för att vi inte behöver följa Bibeln längre. Tack för att vi kan slänga Bibeln på sophögen.” Men så är det ju inte. Utifrån det måste kristna verkligen fundera på om det verkligen står att vi är fria från lagen. Ur räddningssynpunkt är vi det eftersom lagen aldrig har haft en sådan uppgift (se min artikel "Är Israel frälst genom Mose lag").
Men vårt förhållande till Mose lag och vad Jesus har gjort med den återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Källa:
Judiska församlingen i Stockolm, artiklar b.l.a.
www.jf-stockholm.org
Lennartsson, Göran
Boken "Inympad"
måndag 4 maj 2009
Är Israel frälst genom Mose lag? Del 1
(Vill du följa med i Bibelställena så använder jag Svenska Folkbibelns översättning)
Många tror lätt att det finns ett avbrott mellan Gamla och Nya testamentet. Ungefär som att innan Jesus trädde fram så levde israel under det "gamla förbundets" tid genom Mose lag men nu när Jesus har kommit är vi räddade av tro utan gärningar och behöver därför inte Mose lag längre. Men är det verkligen så?
Israels födelse tar sin början i och med att Gud kallar en man vid namn Abram, det kan vi läsa i 1 Mos 12. Senare i 1 Mos 15:1-6 läser vi att Gud ger Abram förbundslöftena och det otroliga beskedet att han skall få en egen son. När Gud ber honom om att räkna stjärnorna, om han kan göra det, tror Abram på vad Gud har sagt och det räknades honom till rättfärdighet. Här har vi en nyckel. Abram fick förbundslöftena - genom tro. Tro är att lita på Gud och att det som Han har sagt är sant. Abram börjar inte att argumentera med Gud här och ställa en massa frågor utan rätt och slätt tar han emot Guds Ord och litar till att har Gud sagt det så då är det så. Och det ställde honom i en position där Gud kunde nå honom. Han var rättfärdig.
I vers 7 - 11 så frågar ändå Abram på vilket sätt han skulle veta att det skulle bli så som Gud hade sagt. Då svarar Gud att han skulle ta fram ett antal djur och stycka dem. När man ingick ett förbund med någon brukade man inte bara uttala löftena och välsignelsen vid lydnad utan också förbannelsen vid olydnad genom att stycka ett antal djur och gå igenom dessa som en markering att olydnad kräver blodsutgjutelse och död. Om det var frågan om två ojämlika parter var det bara den ”svagare” eller mindre mäktige som gick genom djurstyckena.
Senare hämtar Abram efter Guds inrådan ett antal djur som han sedan styckar. När det är dags att gå genom dem så somnar han.
Vers 12-18
Herren sluter ett förbund med Abram. Men Abram själv är inte med. Han får endast se på när den rykande ugnen med den brinnande facklan far igenom köttstyckena, där han skulle ha vandrat. Gud tar själv på sig förbannelsen och ansvaret för hela förbundet. Abram får allt detta utan att göra något. Här fanns inte Mose lag, inget tempel, inget prästerskap, ingenting. Allt bygger på vad Gud har gjort och Han ensam är den handlande, allt är av nåd.
Många tror lätt att det finns ett avbrott mellan Gamla och Nya testamentet. Ungefär som att innan Jesus trädde fram så levde israel under det "gamla förbundets" tid genom Mose lag men nu när Jesus har kommit är vi räddade av tro utan gärningar och behöver därför inte Mose lag längre. Men är det verkligen så?
Israels födelse tar sin början i och med att Gud kallar en man vid namn Abram, det kan vi läsa i 1 Mos 12. Senare i 1 Mos 15:1-6 läser vi att Gud ger Abram förbundslöftena och det otroliga beskedet att han skall få en egen son. När Gud ber honom om att räkna stjärnorna, om han kan göra det, tror Abram på vad Gud har sagt och det räknades honom till rättfärdighet. Här har vi en nyckel. Abram fick förbundslöftena - genom tro. Tro är att lita på Gud och att det som Han har sagt är sant. Abram börjar inte att argumentera med Gud här och ställa en massa frågor utan rätt och slätt tar han emot Guds Ord och litar till att har Gud sagt det så då är det så. Och det ställde honom i en position där Gud kunde nå honom. Han var rättfärdig.
I vers 7 - 11 så frågar ändå Abram på vilket sätt han skulle veta att det skulle bli så som Gud hade sagt. Då svarar Gud att han skulle ta fram ett antal djur och stycka dem. När man ingick ett förbund med någon brukade man inte bara uttala löftena och välsignelsen vid lydnad utan också förbannelsen vid olydnad genom att stycka ett antal djur och gå igenom dessa som en markering att olydnad kräver blodsutgjutelse och död. Om det var frågan om två ojämlika parter var det bara den ”svagare” eller mindre mäktige som gick genom djurstyckena.
Senare hämtar Abram efter Guds inrådan ett antal djur som han sedan styckar. När det är dags att gå genom dem så somnar han.
Vers 12-18
Herren sluter ett förbund med Abram. Men Abram själv är inte med. Han får endast se på när den rykande ugnen med den brinnande facklan far igenom köttstyckena, där han skulle ha vandrat. Gud tar själv på sig förbannelsen och ansvaret för hela förbundet. Abram får allt detta utan att göra något. Här fanns inte Mose lag, inget tempel, inget prästerskap, ingenting. Allt bygger på vad Gud har gjort och Han ensam är den handlande, allt är av nåd.
lördag 2 maj 2009
Israels plats del 1
(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)
I 1 Mos 12:1 – 3 kan vi läsa att Gud talar till en enda man: Abram, senare kallad Abraham. Han ger honom ett uppdrag; att gå ut från sitt land till ett annat. Där skall Gud göra honom till ett stort folk och inte bara det; detta stora folk skall bli till en välsignelse för alla andra folk.
Ordet välsignelse nämns 5 gånger i dessa 3 verser. Det är mycket. Det går inte att ta miste på att det Gud skall göra är något underbart. Gud skall välsigna honom och han skall i sin tur bli en välsignelse för andra.
Den som välsignar honom skall Gud välsigna. Välsignelse föder välsignelse. När vi välsignar andra får vi välsignelse tillbaka. En välsignelse kommer aldrig oförtjänt. Jesus säger till lärjungarna att om de hälsar frid till ett hem och det hemmet är ovärdigt så skall friden tillfalla dem (Matt 10:13, Luk 10:6). En frid och välsignelse kan aldrig gå förlorad, den hamnar alltid hos någon.
Genom Abraham, som blev välsignad skall alla bli välsignade.
Ur Abraham kommer sedan ett folk; Israels folk som Gud använder genom historien. Vi kan följa dem i både GT och NT men kanske framförallt i GT.
Här visar Gud Abraham att genom honom och det folk som han skulle bli stamfader till så skulle Gud nå alla jordens folk. Det finns alltså en väg för hur Gud arbetar.
Det är viktigt att vi lär oss vår historia och här skulle jag vilja peka på vår andliga historia. Vem ledde dig till tro? Har du någon förebild? Någon som visade Jesus för dig?
Medans vi här i norden levde i andligt mörker och slog varandra i huvudena med påkar så fanns det ett folk i mellanöstern som hette Israel och som Gud hade talat till och lovat dem en evig välsignelse och att få vara ett ljus för hednafolken (Jes 42:6, 49:6).
Ur detta folk kom en man som var utlovad i lagen, profeterna och skrifterna: messias, Jesus. Han var jude och Han sa: frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22).
Vid ett tillfälle så säger Han om en kvinna, som han först till synes verkar ointresserad av att ha att göra med, att ”Jag är sänd endast (min kursivering) till de förlorade fåren av Israels hus” Vidare säger Han också: ”det är inte rätt att brödet från barnen och kasta det åt hundarna” (Matt 15:21-28).
Det är inte precis så vi tänker om Jesus; en ointresserad man som säger att Han inte kommit för din skull utan för några andra, sorry, du är inte med på kölistan för ett besök till Världens frälsare. Dessutom blir du kallad för hund. Visst var det tacksamt? Och Hans lärjungar verkar inte bättre: ”Skicka iväg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.”
Men hon ger sig inte och till slut får hon det som hon bad om. Jag tror inte medvetet Jesus ignorerade henne. Kanske ville Han bara testa henne? Samtidigt var Jesus målmedveten, Han kunde inte göra allt. Han visste sitt uppdrag och det skulle i det stora hela beröra alla.
Även om Jesus säger att Han endast skulle komma till Israel så visste Han att det som Han gjorde skulle sträcka sig mycket, mycket längre ut än endast till ett folk.
I nästa inlägg tar jag upp relationen mellan den troende juden och den troende icke-juden
I 1 Mos 12:1 – 3 kan vi läsa att Gud talar till en enda man: Abram, senare kallad Abraham. Han ger honom ett uppdrag; att gå ut från sitt land till ett annat. Där skall Gud göra honom till ett stort folk och inte bara det; detta stora folk skall bli till en välsignelse för alla andra folk.
Ordet välsignelse nämns 5 gånger i dessa 3 verser. Det är mycket. Det går inte att ta miste på att det Gud skall göra är något underbart. Gud skall välsigna honom och han skall i sin tur bli en välsignelse för andra.
Den som välsignar honom skall Gud välsigna. Välsignelse föder välsignelse. När vi välsignar andra får vi välsignelse tillbaka. En välsignelse kommer aldrig oförtjänt. Jesus säger till lärjungarna att om de hälsar frid till ett hem och det hemmet är ovärdigt så skall friden tillfalla dem (Matt 10:13, Luk 10:6). En frid och välsignelse kan aldrig gå förlorad, den hamnar alltid hos någon.
Genom Abraham, som blev välsignad skall alla bli välsignade.
Ur Abraham kommer sedan ett folk; Israels folk som Gud använder genom historien. Vi kan följa dem i både GT och NT men kanske framförallt i GT.
Här visar Gud Abraham att genom honom och det folk som han skulle bli stamfader till så skulle Gud nå alla jordens folk. Det finns alltså en väg för hur Gud arbetar.
Det är viktigt att vi lär oss vår historia och här skulle jag vilja peka på vår andliga historia. Vem ledde dig till tro? Har du någon förebild? Någon som visade Jesus för dig?
Medans vi här i norden levde i andligt mörker och slog varandra i huvudena med påkar så fanns det ett folk i mellanöstern som hette Israel och som Gud hade talat till och lovat dem en evig välsignelse och att få vara ett ljus för hednafolken (Jes 42:6, 49:6).
Ur detta folk kom en man som var utlovad i lagen, profeterna och skrifterna: messias, Jesus. Han var jude och Han sa: frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22).
Vid ett tillfälle så säger Han om en kvinna, som han först till synes verkar ointresserad av att ha att göra med, att ”Jag är sänd endast (min kursivering) till de förlorade fåren av Israels hus” Vidare säger Han också: ”det är inte rätt att brödet från barnen och kasta det åt hundarna” (Matt 15:21-28).
Det är inte precis så vi tänker om Jesus; en ointresserad man som säger att Han inte kommit för din skull utan för några andra, sorry, du är inte med på kölistan för ett besök till Världens frälsare. Dessutom blir du kallad för hund. Visst var det tacksamt? Och Hans lärjungar verkar inte bättre: ”Skicka iväg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.”
Men hon ger sig inte och till slut får hon det som hon bad om. Jag tror inte medvetet Jesus ignorerade henne. Kanske ville Han bara testa henne? Samtidigt var Jesus målmedveten, Han kunde inte göra allt. Han visste sitt uppdrag och det skulle i det stora hela beröra alla.
Även om Jesus säger att Han endast skulle komma till Israel så visste Han att det som Han gjorde skulle sträcka sig mycket, mycket längre ut än endast till ett folk.
I nästa inlägg tar jag upp relationen mellan den troende juden och den troende icke-juden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)