Vi kan läsa i tidningen Dagen att många läkare och landsting vägrar att omskära små pojkar ifall det inte finns några medicinska grunder bakom. Ordföranden i Svensk barnkirurgisk förening; Gunnar Göthberg menar att ingreppet kan ses som ett övergrepp eftersom man inte har barnets medgivande och det kan jämföras med kvinnlig könsstympning.
Det är tråkigt och beklagansvärt när andra, i det här fallet läkare och kirurger agerar samvete och domare över människors religiösa övertygelser. Naturligtvis så är inte allt som allmännheten anser som normalt alltid rätt och självklart skall en läkare inte göra något han/hon anser fel men just det här fallet verkar mest grunda sig i okunskap. Här behövs samtal, debatt och fältstudier för att på så sätt undanröja missförstånd och brist på information.
Manlig omskärelse kan väl knappast vara att jämföras med kvinnlig omskärelse. Utan att bli alltför närgången så vet väl vi som är män att det inte är någon form av fara att vara utan sin förhud. Faktum är att det är en fördel vissa gånger att inte ha den, och då tänker jag på en viss naturlig sak man gör på toaletten.
Judarna har omskurit sina pojkar i tusentals år och det finns ingen anledning att sätta sig över det nu. Det handlar om en tillhörighet till ett visst folk och religiös övertygelse. Att en läkare gör det innebär att det sker på ett säkert och betryggande sätt.
Omskärelsen är ett förbundstecken som Gud gav Israels folk och det skall de har rätt till i fortsättningen också. Det upplevs nästan som att all rädsla inför det andliga och "organiserade religiösa (som världsreligionerna står för)" som kommit upp på tapeterna i och med rapporter om självmordsbombare, terrorister och annat gör att allt skall ifrågasättas.
Visst är barnet inte med och bestämmer när föräldrarna låter sitt barn omskäras men många beslut tas när barn är små och detta med manlig omskärelse är knappast något de behöver sörja för när de bli äldre.
lördag 25 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Anonyma soldater från israeliska armén anklagar sin armé för övergrepp
Så har vi nåtts av skakande uppgifter att Israels arme använder sig av "mänskliga sköldar" och "skjuter överallt". Det kan vi läsa på Dagens hemsida. Utan att avgöra vad som är sant i detaljer och oavsett vilken åsikt vi har i den här frågan måste vi nog än en gång göra det klart för oss att det inte finns några rättfärdiga krig, inte någonstans. Hur "rätt" motiven från början än har haft en gång (om det nu har det).
Själv tycker jag väl inte att detta på något sätt är nytt eller igentligen något som skulle vara oväntat. Det är heller inget som förändrar min syn på sakfrågan i sin helhet. Mycket tyder, rent historiskt-erfarenhetsmässigt att soldater i krig, utlämnade till sig själva degraderar till något slags djur-/överlevnadsstadium. Något groteskt i den-starke-över den-svagare-attityd. Se bara vad som hände i Irak, i amerikanska fängelser där.
Vad jag tycker skulle vara olyckligt är om vi utifrån det här tvingas ta ställning i det politiska läget, vare sig det är för eller emot.
Jag menar att vi måste göra skillnad på utkorelse och faktiskt levnadssätt. När jag nu tidigare har skrivit om Israels utkorelse från Gud så menar jag utifrån ett teologiskt-soteriologiskt perspektiv (detta borde inte missuppfattas om man läser mina ideologiska artiklar på den här bloggen).
Jämfört med det är det politiska läget i nuvarande Israel ganska ointressant. Eftersom man inte per automatik är räddad av Gud för att man är jude (liksom ingen är det) och det demokratiska Israel av idag inte har alla paralleller tillbaka till det monarkistiska Israel på Gamla Testamentets tid så är allt som sker i Israel absolut inget uttryck för Biblisk teologi. Därför behöver vi inte ta ställning till allt som sker i Israel. Som kristna och messianer har vi ett högre syfte, att peka på den högre nationen: Guds rike.
Naturligtvis lever vi inte i ett vakuum gentemot det som händer runtomkring oss. Visst finns en grundkärlek för Israels folk och ett naturligt stöd "som mellan bröder" hos mig. Men man kan älska människor utan att älska allt det de gör (älska syndaren men inte synden som vi nog så ofta hört). Vi måste värna om palestinierna också och inse att de olyckligt har hamnat i kläm mellan två stridande parter (Israel - Hamas/vissa arabiska länder).
Men låt oss inte göra det misstaget att vi tar en ställning i politiken som det största uttryckssättet och som ett argument för att enbart kritisera Israel. Jag vill peka på en attityd där man kan förmana och kritisera utan att för den skull fördömma och förskjuta. I ett sådant läge kan man förhandla och jobba mot försoning och då kan man uppmuntra och kritisera båda parter där de har rätt och där de faktiskt gör fel.
Själv tycker jag väl inte att detta på något sätt är nytt eller igentligen något som skulle vara oväntat. Det är heller inget som förändrar min syn på sakfrågan i sin helhet. Mycket tyder, rent historiskt-erfarenhetsmässigt att soldater i krig, utlämnade till sig själva degraderar till något slags djur-/överlevnadsstadium. Något groteskt i den-starke-över den-svagare-attityd. Se bara vad som hände i Irak, i amerikanska fängelser där.
Vad jag tycker skulle vara olyckligt är om vi utifrån det här tvingas ta ställning i det politiska läget, vare sig det är för eller emot.
Jag menar att vi måste göra skillnad på utkorelse och faktiskt levnadssätt. När jag nu tidigare har skrivit om Israels utkorelse från Gud så menar jag utifrån ett teologiskt-soteriologiskt perspektiv (detta borde inte missuppfattas om man läser mina ideologiska artiklar på den här bloggen).
Jämfört med det är det politiska läget i nuvarande Israel ganska ointressant. Eftersom man inte per automatik är räddad av Gud för att man är jude (liksom ingen är det) och det demokratiska Israel av idag inte har alla paralleller tillbaka till det monarkistiska Israel på Gamla Testamentets tid så är allt som sker i Israel absolut inget uttryck för Biblisk teologi. Därför behöver vi inte ta ställning till allt som sker i Israel. Som kristna och messianer har vi ett högre syfte, att peka på den högre nationen: Guds rike.
Naturligtvis lever vi inte i ett vakuum gentemot det som händer runtomkring oss. Visst finns en grundkärlek för Israels folk och ett naturligt stöd "som mellan bröder" hos mig. Men man kan älska människor utan att älska allt det de gör (älska syndaren men inte synden som vi nog så ofta hört). Vi måste värna om palestinierna också och inse att de olyckligt har hamnat i kläm mellan två stridande parter (Israel - Hamas/vissa arabiska länder).
Men låt oss inte göra det misstaget att vi tar en ställning i politiken som det största uttryckssättet och som ett argument för att enbart kritisera Israel. Jag vill peka på en attityd där man kan förmana och kritisera utan att för den skull fördömma och förskjuta. I ett sådant läge kan man förhandla och jobba mot försoning och då kan man uppmuntra och kritisera båda parter där de har rätt och där de faktiskt gör fel.
måndag 13 juli 2009
Är människan en evig varelse utifrån Predikaren 3:11? Del 2
Här kommer fortsättningen av utläggningen av Predikaren 3:11. Nu skall jag nu ta upp i vilket sammanhang texten står i.
Kapitel 3 innehåller uppräkningen om att allt har sin tid. Varje situation som man möter i livet har sin tid. Det syftar helt klart på tidsperioder i livet och att människan gör sig bäst i att ta vara på den tid hon lever i och göra sig glada dagar som det står. Ser man till bokens helhet så är ett återkommande nyckelord ”förgänglighet”. Livet är förgängligt och fyllt av ondska. Det går den som följer Gud precis som den som inte följer Gud. Livet är hårt men Gud är den som ytterst har makten. Predikaren slutsummerar att det är bäst att frukta Gud för det är Han som har sista ordet och skall föra fram allt i domen (12:13-14 Sv. Folkbibeln).
Men hela boken syftar till det här jordelivet. Det finns inte så många spår av ett liv efter detta i Predikarens resonemang. Tvärtom så skriver författaren i kapitel 9 att det finns hopp för den som hör till de levandes skaror, i motsats till de som måste ner i döden. Den kan inget göra mer (9:3-4). I vers 5 – 6 läser vi att de som är levande är vid medvetande medans de döda inte vet någonting mer och inte heller får någon mer lön. De är som utslocknade och är inte längre medvetna om livet. Detta är inget undantag. Det är först vid 500-talet f. Kr. som framförallt profeterna visade och uppenbarade att livet fortsätter efter att man har dött. I Israels tidiga historia hade man oftast inte den uppfattningen om att det fanns ett liv ”efter detta”. Det var därför som man som familj var så angelägen om att få barn. Att inte få barn var det samma som att ens släktnamn upphörde och att man upphörde att existera så att säga. Man levde mer i tron att man levde vidare genom sina barn som förde namnet vidare.
Hur har andra Bibelutgåvor översatt detta? De flesta jag har studerat skriver ordet ”evighet” men några skriver något annat. Bibel 2000 skriver att Gud ”låter dem urskilja ett sammanhang”. New King James Version skriver att Gud har ”satt världen i deras hjärtan”. Revised Standard version skriver att evigheten är lagt i deras ”sinnen eller tankar”. Dessa utgör exempel, jag hittar åtminstone 2-3 översättningar som har skrivit liknande de jag presenterat här.
Att hitta en enhetlig tolkning kan vara lite knepig och det beror ju naturligtvis också på vilken betydelse man lägger i orden. Författaren tycks mena att människan har någon slags förmåga att betänka och analysera sin situation (vilket tex inte djuren har, eller de döda) vilket i och för sig inte är någon konstig slutsats. Detta är väl självklart utifrån vår självkännedom som människor. Men Predikaren är en filosofisk utläggning av livets stora fråga; dess mening och vi får följa författarens resonemang till klarhet.
Nu hör jag till dem som ändå tror att det finns en evig utgång för människan efter livet i den här tidsåldern även om jag också tagit del av anihilationismens argument (läran om totalt utslocknande). Men idag jag skulle utgå från andra bibeltexter för min ståndpunkt än den här som vi nu har studerat.
Kapitel 3 innehåller uppräkningen om att allt har sin tid. Varje situation som man möter i livet har sin tid. Det syftar helt klart på tidsperioder i livet och att människan gör sig bäst i att ta vara på den tid hon lever i och göra sig glada dagar som det står. Ser man till bokens helhet så är ett återkommande nyckelord ”förgänglighet”. Livet är förgängligt och fyllt av ondska. Det går den som följer Gud precis som den som inte följer Gud. Livet är hårt men Gud är den som ytterst har makten. Predikaren slutsummerar att det är bäst att frukta Gud för det är Han som har sista ordet och skall föra fram allt i domen (12:13-14 Sv. Folkbibeln).
Men hela boken syftar till det här jordelivet. Det finns inte så många spår av ett liv efter detta i Predikarens resonemang. Tvärtom så skriver författaren i kapitel 9 att det finns hopp för den som hör till de levandes skaror, i motsats till de som måste ner i döden. Den kan inget göra mer (9:3-4). I vers 5 – 6 läser vi att de som är levande är vid medvetande medans de döda inte vet någonting mer och inte heller får någon mer lön. De är som utslocknade och är inte längre medvetna om livet. Detta är inget undantag. Det är först vid 500-talet f. Kr. som framförallt profeterna visade och uppenbarade att livet fortsätter efter att man har dött. I Israels tidiga historia hade man oftast inte den uppfattningen om att det fanns ett liv ”efter detta”. Det var därför som man som familj var så angelägen om att få barn. Att inte få barn var det samma som att ens släktnamn upphörde och att man upphörde att existera så att säga. Man levde mer i tron att man levde vidare genom sina barn som förde namnet vidare.
Hur har andra Bibelutgåvor översatt detta? De flesta jag har studerat skriver ordet ”evighet” men några skriver något annat. Bibel 2000 skriver att Gud ”låter dem urskilja ett sammanhang”. New King James Version skriver att Gud har ”satt världen i deras hjärtan”. Revised Standard version skriver att evigheten är lagt i deras ”sinnen eller tankar”. Dessa utgör exempel, jag hittar åtminstone 2-3 översättningar som har skrivit liknande de jag presenterat här.
Att hitta en enhetlig tolkning kan vara lite knepig och det beror ju naturligtvis också på vilken betydelse man lägger i orden. Författaren tycks mena att människan har någon slags förmåga att betänka och analysera sin situation (vilket tex inte djuren har, eller de döda) vilket i och för sig inte är någon konstig slutsats. Detta är väl självklart utifrån vår självkännedom som människor. Men Predikaren är en filosofisk utläggning av livets stora fråga; dess mening och vi får följa författarens resonemang till klarhet.
Nu hör jag till dem som ändå tror att det finns en evig utgång för människan efter livet i den här tidsåldern även om jag också tagit del av anihilationismens argument (läran om totalt utslocknande). Men idag jag skulle utgå från andra bibeltexter för min ståndpunkt än den här som vi nu har studerat.
torsdag 9 juli 2009
Är människan en evig varelse utifrån Predikaren 3:11? Del 1
Frågan om människans utgång efter att hon har dött är en stor fråga som jag inte skall reda ut här i sin detalj. Men som svar på vad som händer när man dör, om man går till himmel, helvete eller kanske ingenting alls brukar från mina sammanhang oftast förklaras utifrån Predikaren 3:11 som grund där det står att ”Gud har lagt evigheten i människans hjärta”. Just utifrån detta skriftställe menar man att människan är av Gud en skapad evig varelse och alltså kommer hon att tillbringa evigheten någonstans efter att hon har lämnat detta jordeliv. Tanken på ett totalt utslocknande är därför otänkbart.
När man argumenterar för något, driver en tes, en lära brukar jag ha som måttstock att:
När man argumenterar för något, driver en tes, en lära brukar jag ha som måttstock att:
1: Det understöds av 2 eller fler texter.
2: Att det som hävdas understöds av texter som har det som sin primära förståelse. Alltså en text kan lära ut saker indirekt eller utifrån pseudotolkningar. Läror eller teser som endast underbyggs av texter som läses utifrån vad de indirekt säger är läror man skall se upp med menar jag.
Punkt 1 och 2 bör ligga till grund för att något skall vara trovärdigt tycker jag och jag vet att trosfränder inom t.ex. den evangelikala strömningen håller med mig här.
Den hebreiska texten lyder enkelt översatt: ”Med allt detta göra han lämplig/passande i rätt tid även med evigheten/all tid han lägga i hjärtan deras utan som inte sträcka/räcka människan med arbetet som gör Guden från begynnelsen och till slut”
Hebreiskan har inte alltid samma ordföljd som i svenskan som det kanske märks, men det är ju
inget originellt när det gäller att jämföra språk med varandra. Det finns också fler hebreiska textvarianter; ordet för ”hjärta” är diskutabelt om det skall stå med men det är inget som förändrar innehållet i texten nämnvärt.
Ord som står bredvid varandra med snedstreck är synonymer, det vill säga att ordet kan betyda flera saker och jag valde de som jag tyckte passade bäst.
För att gå direkt in på den aktuella länken: ordet evig betyder också "all tid." Snarare är det så att ordets primära betydelse är detta. Det betyder just all tid som finns, tid som inte tar slut. Det som vi tolkar som evigt. Begrepp som evig som vi tänker det oftast, kanske lite onyanserat som något tidlöst, något som bara är, ingen början och inget slut. Men det är inte riktigt så i det hebreiska tänkandet. Man tänker sig inget tidlöst. Ordet kan också betyda livstid, dvs så länge en person levde, det var hela dennes tid. Det kan alltså vara samma ord. Men där är ju all den personens hela tid begränsad så länge personen levde.
2: Att det som hävdas understöds av texter som har det som sin primära förståelse. Alltså en text kan lära ut saker indirekt eller utifrån pseudotolkningar. Läror eller teser som endast underbyggs av texter som läses utifrån vad de indirekt säger är läror man skall se upp med menar jag.
Punkt 1 och 2 bör ligga till grund för att något skall vara trovärdigt tycker jag och jag vet att trosfränder inom t.ex. den evangelikala strömningen håller med mig här.
Den hebreiska texten lyder enkelt översatt: ”Med allt detta göra han lämplig/passande i rätt tid även med evigheten/all tid han lägga i hjärtan deras utan som inte sträcka/räcka människan med arbetet som gör Guden från begynnelsen och till slut”
Hebreiskan har inte alltid samma ordföljd som i svenskan som det kanske märks, men det är ju
inget originellt när det gäller att jämföra språk med varandra. Det finns också fler hebreiska textvarianter; ordet för ”hjärta” är diskutabelt om det skall stå med men det är inget som förändrar innehållet i texten nämnvärt.
Ord som står bredvid varandra med snedstreck är synonymer, det vill säga att ordet kan betyda flera saker och jag valde de som jag tyckte passade bäst.
För att gå direkt in på den aktuella länken: ordet evig betyder också "all tid." Snarare är det så att ordets primära betydelse är detta. Det betyder just all tid som finns, tid som inte tar slut. Det som vi tolkar som evigt. Begrepp som evig som vi tänker det oftast, kanske lite onyanserat som något tidlöst, något som bara är, ingen början och inget slut. Men det är inte riktigt så i det hebreiska tänkandet. Man tänker sig inget tidlöst. Ordet kan också betyda livstid, dvs så länge en person levde, det var hela dennes tid. Det kan alltså vara samma ord. Men där är ju all den personens hela tid begränsad så länge personen levde.
Det kan stå för en tidsålder. Men tidsålder som vi vanligtvis tänker det är oftast tidsbegränsat, med en början och ett slut, även om perioden kan vara väldigt lång.
I vilket sammanhang står texten? Det skall vi titta på i del 2.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)