(Vill du följa med i Bibelställena så använder jag Svenska Folkbibelns översättning)
Om vi går tillbaka till Abraham så kan vi läsa att Jesus säger om honom i Joh 8:56: att "Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad". Abraham var inte bara rättfärdig genom tro, som om inte det skulle räcka; man kan inte bli mer rättfärdig om man är rättfärdigförklarad av Gud. Han såg också Kristus. Abraham var alltså det som man i kristna kretsar kallar för "frälst".
Om nu Abraham var "frälst" så måste det innebära att det fanns räddade människor innan Jesus kom till jorden. GT talar om dem som "vandrade på Herrens vägar" Predikaren, en av böckerna i GT som allmänt tillskrivs Salomo som författare heter på grekiska "ecklestiastes" som betyder "församling". Det ordet går tillbaka till det hebreiska "kohälät" som betyder "talare" eller "en som talar (i en församling)". Ordet har samma rot som "kahall"; "församling". Predikaren handlar alltså om någon som har något att säga till församlingen, den judiska. Församlingen fanns alltså under det gamla förbundet också eftersom det fanns de som trodde; trodde på Gud och Hans löfte. Vilket löfte? Löftet om messias, Kristus som vi läste om i Gal 3.
Hur sätter vi då ihop detta med det som händer på pingstdagen i Apg 2? Det har förkunnats att församlingen, den nytestamentliga församlingen föds på Pingstdagen. Men hur kan den det? Vilka var då de troende på gamla testamentets tid, som Abraham t.ex? Det blir en konstig sort av ersättningsteologi. Församlingen föds alltså inte alls på Pingstdagen. Den fullbordas möjligen då in i något den inte har varit förut, att alla folk skall bli inkluderade i det sanna Gudsfolket men den föds knappast.
När Hebréerbrevets författare beskriver de som har gått före i tro i kapitel 11 är det uteslutande människor under det gamla förbundets tid. Som vi kan se här av det som jag har presenterat så är principen om räddning genom tro gammaltestamentligt och samma förhållningsregler gäller alltså för judar som för vem som helst. Gud har inte ändrat arbetssätt. Jag vill avsluta med att citera Petrus ord i Apg 15:11 när han uttalar sig om ickejudars förhållande gentemot judar som i det här fallet har kommit till tro: "Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd."
onsdag 20 maj 2009
Är Israel frälst genom Mose lag? Del 2
(Vill du följa med i Bibelställena så använder jag Svenska Folkbibelns översättning)
1 Mos 17:1-13
Här uppenbarar Gud sig åter för Abraham, efter ganska lång tid. Att Han säger att Han vill sluta ett förbund med Abram vilket inte betyder att det som skedde i kapitel 15 (se del 1) inte gäller längre utan snarare att Gud kommer och förnyar och påminner om förbundet som är ingånget.
Ett förbund, liksom avtal i övrigt kan förnyas och förbättras. Det betyder inte att det är ett nytt förbund som inte existerat förut utan samma förbund med förnyade och förbättrade löften och villkor. Även ett mänskligt testamente kan förnyas och ändras så länge den aktuelle personen lever.
Abram får förbundsnamnet Abraham som betyder just ”fader till många folk”. Tecknet på förbundet blir omskärelsen. Det är inte en förutsättning för förbundet utan ett tecken på att han redan är i förbundet.Vi ser här alltså att tron var förutsättningen för en rätt position och att Abraham inte alls behövde "göra" något speciellt för att Gud skulle handla. Och detta som nämnt; långt innan det fanns någon lag, något tempel eller offerriter.
Går vi till Nya testamentet kan vi se att Paulus kriver i Rom 1:17 att "den rättfärdige skall leva av tro." Det är ett citat från Habackuk, en gammaltestamentlig profet. Principen om en rätt ställning genom tro är att alltså inte nytestamentlig utan gammaltestamentlig. I Gal 3:16-19 skriver Paulus att lagen (Mose lag) inte kan sätta löftet ur kraft. Israel var redan ett folk, det blev inte ett folk i och med lagens givande på Sinai berg. Lagen var inte en räddningsväg utan visade hur man skulle leva enligt Guds vilja, utifrån den räddande tro man redan hade. Principen om tro gällde fortfarande.
Lagens funktion har aldrig varit att rädda någon, bara som Paulus visar; ge insikt om synd, det som bedrövar Gud. Tanken är att man genom lagen skulle se behovet av en räddare.
1 Mos 17:1-13
Här uppenbarar Gud sig åter för Abraham, efter ganska lång tid. Att Han säger att Han vill sluta ett förbund med Abram vilket inte betyder att det som skedde i kapitel 15 (se del 1) inte gäller längre utan snarare att Gud kommer och förnyar och påminner om förbundet som är ingånget.
Ett förbund, liksom avtal i övrigt kan förnyas och förbättras. Det betyder inte att det är ett nytt förbund som inte existerat förut utan samma förbund med förnyade och förbättrade löften och villkor. Även ett mänskligt testamente kan förnyas och ändras så länge den aktuelle personen lever.
Abram får förbundsnamnet Abraham som betyder just ”fader till många folk”. Tecknet på förbundet blir omskärelsen. Det är inte en förutsättning för förbundet utan ett tecken på att han redan är i förbundet.Vi ser här alltså att tron var förutsättningen för en rätt position och att Abraham inte alls behövde "göra" något speciellt för att Gud skulle handla. Och detta som nämnt; långt innan det fanns någon lag, något tempel eller offerriter.
Går vi till Nya testamentet kan vi se att Paulus kriver i Rom 1:17 att "den rättfärdige skall leva av tro." Det är ett citat från Habackuk, en gammaltestamentlig profet. Principen om en rätt ställning genom tro är att alltså inte nytestamentlig utan gammaltestamentlig. I Gal 3:16-19 skriver Paulus att lagen (Mose lag) inte kan sätta löftet ur kraft. Israel var redan ett folk, det blev inte ett folk i och med lagens givande på Sinai berg. Lagen var inte en räddningsväg utan visade hur man skulle leva enligt Guds vilja, utifrån den räddande tro man redan hade. Principen om tro gällde fortfarande.
Lagens funktion har aldrig varit att rädda någon, bara som Paulus visar; ge insikt om synd, det som bedrövar Gud. Tanken är att man genom lagen skulle se behovet av en räddare.
tisdag 19 maj 2009
Israels plats del 3
(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)
Det betyder att Israel och församlingen är samma sak kan man säga. Det är två sidor av samma mynt, ett mynt men olika folk med olika förutsättningar och olika kallelser.
Vi slutade i förra delen med att ta upp att alla de som har tagit emot Jesus Kristus i tro blir sanna Guds barn och inympade i det sanna Israel.
Det betyder att Israel och församlingen är samma sak kan man säga. Det är två sidor av samma mynt, ett mynt men olika folk med olika förutsättningar och olika kallelser. Det är viktigt att säga att tron på Jesus inte upphäver en jude från att vara jude. Du behöver inte bli jude men en jude får gärna ”i Kristus” bejaka sin judiska identitet och kallelse.
Om nu det judiska folket har fått vara till en sådan välsignelse för oss är det då inte dags att vi välsignar dem tillbaka?
Paulus skriver i Rom 15 att om hedningarna har fått ta del av deras andliga goda, så är de också skyldiga att tjäna dem med sitt materiella goda (Rom 15:27). Det finns en princip i Guds ord att vi kan välsigna varandra utifrån våra olika förutsättningar. En del har pengar, andra har flitiga händer och andra har gåvan att lära ut saker t.ex. De som undervisar välsignar andra och de som lyssnar och blir välsignade kan välsigna tillbaka med de förutsättningar de har t.ex. pengar. Det är bl.a. därför vi ger i våra församlingar för att kunna ge våra pastorer en lön som de kan leva på.
Vi kan välsigna Israel tillbaka därför att välsignelse ger välsignelse. Vi kan ge dem det som rättmätligen tillhör dem; Messias, Jesus! Vi kan visa dem hur underbar han är, hur Han har förvandlat våra liv och att deras nederlag har givit oss seger och nu är det deras tur.
Paulus skriver att om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda (Rom 11:15)? Jag vet inte exakt vad det innebär men om alla folk av alla stammar och språk blir nådda av evangeliet inklusive Israels folk vad återstår då? Jesu återkomst och den nya himmelen och nya jorden!
Som inympad i det sanna Olivträdet så är du en del av det sanna Israel. När du läser Bibeln om Israel så läser du din egen historia. Därför kan vi inte förkasta Israel. Om vi gör det förkastar vi oss själva eftersom vi står på Israels kallelse och uppenbarelse. Vi lever i det nya förbundet men tänk på att det nya förbundet är slutet med Israel. Det ser vi i Jer. 31:31 – 34: "Se dagar skall komma säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund" Med vilka då? med Israels hus och med Juda hus. Det står visserligen att de bröt förbundet men då gick inte Gud vidare till ett annat folk utan tar upp den brutna tråden och knyter ihop den igen och börjar om. Han sluter ett förbund med ett folk som Han redan hade ett förbund med men denna gång är det ett särskilt förbund. Det är bättre och starkare än de förra.
Foto: Daniel Holmgren
Israels plats del 2
(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)
Rom 11:16 – 24:
Här kan vi läsa att: "Om roten är helig, är grenarna heliga." Det går inte att ändra på, om roten: Kristus är helig så är alla dem som är insatta i Honom heliga också. Betydelsen här är att Paulus menar att de äkta olivgrenarna är de troende judarna. De judar som inte tror blir borthuggna och istället för dem kan en gren från ett vildolivträd ympas in dvs. någon som inte är jude, förutsatt att denne har tro.
Men kom ihåg, menar Paulus, det är mer naturligt för en jude att vara inkopplad i det sanna olivträdet än vad det är för någon som inte är jude.Men hur kan det vara så? Vill inte Gud att alla skall komma till tro på Honom? Naturligtvis vill Han det. Det var ju det vi läste i 1 Mos 12. Och vi måste tänka på att Gud kallade människor innan Abram, t.ex. Noa och han var inte jude. Guds ursprungliga plan var att nå hela världen. Men Han utvalde ett folk för att göra det. Vi kommer inte ifrån att Gud utvalde detta folk innan oss. Eller rättare sagt; Gud har bara utvalt ett folk, Israel.
En jude hade hela Guds uppenbarelse påmind i det samhälle han levde i. Paulus säger själv att judarna har allt som krävs: barnaskapet, härligheten, förbunden och lagen, templetjänsten och löftena för att inte tala om fäderna som Kristus har kommit ur (Rom 9:4-5) . En jude som upptäcker Jesus bör ju rimligen fatta ganska fort vad det handlar om eftersom han har sin judiska identitet som tolkningsmall. Som ett barn som växer upp i en kristen familj och en församling. De vet hur ett kristet liv skall se ut och därför blir det relativt lätt för dem att sedan bli frälsta och komma långt i sin helgelse.
En person som inte kommer från en kristen familj tar det oftast mycket längre tid för att komma in i en mogen vandring med Gud för att han/hon inte vet hur man skall göra.Vad det handlar om är att Guds folk, Israel, fortfarande är Guds utvalda folk och du och jag som kommer till tro är inkopplade i det sanna trädet, det sanna Gudsfolket.
Det är inte så att Gud har ett A- och ett B-folk: Israel och vi kristna. Vad det handlar om är att som inympade så sitter vi på samma ställe som om en troende jude skulle ha suttit där. Det betyder att genom tron på Jesus så har du samma ställning som om du vore en troende jude. Du är inte längre hund, du är ett sant Guds barn. Du är utvald. Du är en del av det sanna Israel, det utvalda Gudsfolket.
Det är inte frågan om att du har tagit något från någon eller att Guds frälsning har gått över från Israel till den kristna församlingen. Det är snarare så att du och jag har kommit in i något som några andra redan har. Du får samma rättigheter som Israel trots att du inte behöver bli jude utan får allt detta gratis och fritt och för intet.
I sista delen tar jag upp församlingens roll i Israels plats.
Rom 11:16 – 24:
Här kan vi läsa att: "Om roten är helig, är grenarna heliga." Det går inte att ändra på, om roten: Kristus är helig så är alla dem som är insatta i Honom heliga också. Betydelsen här är att Paulus menar att de äkta olivgrenarna är de troende judarna. De judar som inte tror blir borthuggna och istället för dem kan en gren från ett vildolivträd ympas in dvs. någon som inte är jude, förutsatt att denne har tro.
Men kom ihåg, menar Paulus, det är mer naturligt för en jude att vara inkopplad i det sanna olivträdet än vad det är för någon som inte är jude.Men hur kan det vara så? Vill inte Gud att alla skall komma till tro på Honom? Naturligtvis vill Han det. Det var ju det vi läste i 1 Mos 12. Och vi måste tänka på att Gud kallade människor innan Abram, t.ex. Noa och han var inte jude. Guds ursprungliga plan var att nå hela världen. Men Han utvalde ett folk för att göra det. Vi kommer inte ifrån att Gud utvalde detta folk innan oss. Eller rättare sagt; Gud har bara utvalt ett folk, Israel.
En jude hade hela Guds uppenbarelse påmind i det samhälle han levde i. Paulus säger själv att judarna har allt som krävs: barnaskapet, härligheten, förbunden och lagen, templetjänsten och löftena för att inte tala om fäderna som Kristus har kommit ur (Rom 9:4-5) . En jude som upptäcker Jesus bör ju rimligen fatta ganska fort vad det handlar om eftersom han har sin judiska identitet som tolkningsmall. Som ett barn som växer upp i en kristen familj och en församling. De vet hur ett kristet liv skall se ut och därför blir det relativt lätt för dem att sedan bli frälsta och komma långt i sin helgelse.
En person som inte kommer från en kristen familj tar det oftast mycket längre tid för att komma in i en mogen vandring med Gud för att han/hon inte vet hur man skall göra.Vad det handlar om är att Guds folk, Israel, fortfarande är Guds utvalda folk och du och jag som kommer till tro är inkopplade i det sanna trädet, det sanna Gudsfolket.
Det är inte så att Gud har ett A- och ett B-folk: Israel och vi kristna. Vad det handlar om är att som inympade så sitter vi på samma ställe som om en troende jude skulle ha suttit där. Det betyder att genom tron på Jesus så har du samma ställning som om du vore en troende jude. Du är inte längre hund, du är ett sant Guds barn. Du är utvald. Du är en del av det sanna Israel, det utvalda Gudsfolket.
Det är inte frågan om att du har tagit något från någon eller att Guds frälsning har gått över från Israel till den kristna församlingen. Det är snarare så att du och jag har kommit in i något som några andra redan har. Du får samma rättigheter som Israel trots att du inte behöver bli jude utan får allt detta gratis och fritt och för intet.
I sista delen tar jag upp församlingens roll i Israels plats.
lördag 9 maj 2009
Är judendom så lagisk som det ibland kan framstå?
Till att börja med är det svårt att bara säga "judendomen" som att man helt automatiskt inkluderade alla judar. Det är faktiskt mer rätt att säga "judendomar" därför att judendomen är, precis som den kristna kyrkan uppdelad i flera inriktningar. Enkelt förklarat kan man beskriva det som att judendomen idag består av åtminstone 3 större inriktningar och det är: ortodox judendom, konservativ judendom och reformjudendom. Alla tre menar att de går tillbaka till klassisk rabbinsk judendom, den som kallades fariséisk judendom och den enda från Jesu tid som överlevde efter templet och Jerusalems förstörelse år 70. De tre riktningarna har lite svårt inbördes att helt acceptera varandra. Det finns inte ens en enhetlig syn i Israel bland judarna om varför man har landet. Skillnaderna mellan de tre tar jag inte upp här, det kanske kommer vid ett annat tillfälle.
Men om vi jämför med den fariséiska judendom som fanns när Jesus gick här på jorden så kan vi göra vissa noteringar.
Till att börja med kan vi konstatera att Jesus var jude och det Han gjorde var faktiskt ett uttryck för sann judendom
I Mark. 3:1 - 6 kan vi läsa om hur Jesus botar en man med en förtvinad hand på sabbaten. Detta gjorde de judiska lärde ursinniga så att de överlade om att röja Honom ur vägen. För det första måste vi konstatera att det inte var judar överlag som ogillade Jesus. Jesus hade ett brett folkligt stöd. Det var mest vissa fariséer och andra judiska ledare som avskydde Honom.
I dag kan vi läsa att det viktigaste en fullgod jude kan göra är att rädda liv om han eller hon kan göra det. I fall där man står inför en situation att man kan rädda liv så är det helt okej att bryta sabbaten. Om man så bara misstänker att fara för liv föreligger så är det okej att avbryta sabbaten.
Lägg märke till att Jesus specifikt frågar dem om det är mer tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda. Utifrån grundläggande judendom av idag så handlar alltså Jesus helt korrekt och judiskt när han botade på sabbaten.
Matt 22:36-40, Rom. 8:8-10
Detta är ett judiskt citat. Så mycket mer behöver inte tilläggas.
Judarna har vissa restriktioner, saker de inte gör, t.ex. äter inte viss mat eller vissa djurarter. Men det gör inte vi kristna heller. Likaväl som Petrus vid första anblicken i Apg. inte ville äta av djuren som sänktes ned i linneduken finns det kristna av samma själ som inte vill äta kött eller dricka alkohol. Hur man än ser på det så har judarna ändå sina matföreskrifter skrivna i Bibeln, viket vi oftast inte har. Frågan är om det ena är mer lagiskt än det andra?
Det är möjligt att man kan reagera över att vissa judar utifrån budet: ”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk” (2 Mos 23:19, 34:26) t.ex. aldrig äter gräddsås tillsammans med kött, de kanske inte ens dricker mjölk till. De brukar också ha två uppsättningar bestick och porslin för att det definitivt inte skall blandas. Visst kan det tänkas underligt men även vi som kristna har våra föreskrifter och frågan är om detta är ett resultat utav lagiskhet eller en omsorg över att lyda ordet?
Vi måste också fundera över, tror jag, vad vi menar när vi säger att vi är frälsta från lagen och när vi tackar Gud för det. Vi som är hedningar har ju aldrig stått under lagen, hur kan vi då veta hur det är att bli fri från den?
Judarna ser lagen som något fint. Att vi tackar Gud för att vara fria från lagen kanske för dem ter sig som om vi skulle be: ”Tack Gud för att du har frälst oss från Bibeln. Tack för att vi inte behöver följa Bibeln längre. Tack för att vi kan slänga Bibeln på sophögen.” Men så är det ju inte. Utifrån det måste kristna verkligen fundera på om det verkligen står att vi är fria från lagen. Ur räddningssynpunkt är vi det eftersom lagen aldrig har haft en sådan uppgift (se min artikel "Är Israel frälst genom Mose lag").
Men vårt förhållande till Mose lag och vad Jesus har gjort med den återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Källa:
Judiska församlingen i Stockolm, artiklar b.l.a.
www.jf-stockholm.org
Lennartsson, Göran
Boken "Inympad"
Men om vi jämför med den fariséiska judendom som fanns när Jesus gick här på jorden så kan vi göra vissa noteringar.
Till att börja med kan vi konstatera att Jesus var jude och det Han gjorde var faktiskt ett uttryck för sann judendom
I Mark. 3:1 - 6 kan vi läsa om hur Jesus botar en man med en förtvinad hand på sabbaten. Detta gjorde de judiska lärde ursinniga så att de överlade om att röja Honom ur vägen. För det första måste vi konstatera att det inte var judar överlag som ogillade Jesus. Jesus hade ett brett folkligt stöd. Det var mest vissa fariséer och andra judiska ledare som avskydde Honom.
I dag kan vi läsa att det viktigaste en fullgod jude kan göra är att rädda liv om han eller hon kan göra det. I fall där man står inför en situation att man kan rädda liv så är det helt okej att bryta sabbaten. Om man så bara misstänker att fara för liv föreligger så är det okej att avbryta sabbaten.
Lägg märke till att Jesus specifikt frågar dem om det är mer tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda. Utifrån grundläggande judendom av idag så handlar alltså Jesus helt korrekt och judiskt när han botade på sabbaten.
Matt 22:36-40, Rom. 8:8-10
Detta är ett judiskt citat. Så mycket mer behöver inte tilläggas.
Judarna har vissa restriktioner, saker de inte gör, t.ex. äter inte viss mat eller vissa djurarter. Men det gör inte vi kristna heller. Likaväl som Petrus vid första anblicken i Apg. inte ville äta av djuren som sänktes ned i linneduken finns det kristna av samma själ som inte vill äta kött eller dricka alkohol. Hur man än ser på det så har judarna ändå sina matföreskrifter skrivna i Bibeln, viket vi oftast inte har. Frågan är om det ena är mer lagiskt än det andra?
Det är möjligt att man kan reagera över att vissa judar utifrån budet: ”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk” (2 Mos 23:19, 34:26) t.ex. aldrig äter gräddsås tillsammans med kött, de kanske inte ens dricker mjölk till. De brukar också ha två uppsättningar bestick och porslin för att det definitivt inte skall blandas. Visst kan det tänkas underligt men även vi som kristna har våra föreskrifter och frågan är om detta är ett resultat utav lagiskhet eller en omsorg över att lyda ordet?
Vi måste också fundera över, tror jag, vad vi menar när vi säger att vi är frälsta från lagen och när vi tackar Gud för det. Vi som är hedningar har ju aldrig stått under lagen, hur kan vi då veta hur det är att bli fri från den?
Judarna ser lagen som något fint. Att vi tackar Gud för att vara fria från lagen kanske för dem ter sig som om vi skulle be: ”Tack Gud för att du har frälst oss från Bibeln. Tack för att vi inte behöver följa Bibeln längre. Tack för att vi kan slänga Bibeln på sophögen.” Men så är det ju inte. Utifrån det måste kristna verkligen fundera på om det verkligen står att vi är fria från lagen. Ur räddningssynpunkt är vi det eftersom lagen aldrig har haft en sådan uppgift (se min artikel "Är Israel frälst genom Mose lag").
Men vårt förhållande till Mose lag och vad Jesus har gjort med den återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Källa:
Judiska församlingen i Stockolm, artiklar b.l.a.
www.jf-stockholm.org
Lennartsson, Göran
Boken "Inympad"
måndag 4 maj 2009
Är Israel frälst genom Mose lag? Del 1
(Vill du följa med i Bibelställena så använder jag Svenska Folkbibelns översättning)
Många tror lätt att det finns ett avbrott mellan Gamla och Nya testamentet. Ungefär som att innan Jesus trädde fram så levde israel under det "gamla förbundets" tid genom Mose lag men nu när Jesus har kommit är vi räddade av tro utan gärningar och behöver därför inte Mose lag längre. Men är det verkligen så?
Israels födelse tar sin början i och med att Gud kallar en man vid namn Abram, det kan vi läsa i 1 Mos 12. Senare i 1 Mos 15:1-6 läser vi att Gud ger Abram förbundslöftena och det otroliga beskedet att han skall få en egen son. När Gud ber honom om att räkna stjärnorna, om han kan göra det, tror Abram på vad Gud har sagt och det räknades honom till rättfärdighet. Här har vi en nyckel. Abram fick förbundslöftena - genom tro. Tro är att lita på Gud och att det som Han har sagt är sant. Abram börjar inte att argumentera med Gud här och ställa en massa frågor utan rätt och slätt tar han emot Guds Ord och litar till att har Gud sagt det så då är det så. Och det ställde honom i en position där Gud kunde nå honom. Han var rättfärdig.
I vers 7 - 11 så frågar ändå Abram på vilket sätt han skulle veta att det skulle bli så som Gud hade sagt. Då svarar Gud att han skulle ta fram ett antal djur och stycka dem. När man ingick ett förbund med någon brukade man inte bara uttala löftena och välsignelsen vid lydnad utan också förbannelsen vid olydnad genom att stycka ett antal djur och gå igenom dessa som en markering att olydnad kräver blodsutgjutelse och död. Om det var frågan om två ojämlika parter var det bara den ”svagare” eller mindre mäktige som gick genom djurstyckena.
Senare hämtar Abram efter Guds inrådan ett antal djur som han sedan styckar. När det är dags att gå genom dem så somnar han.
Vers 12-18
Herren sluter ett förbund med Abram. Men Abram själv är inte med. Han får endast se på när den rykande ugnen med den brinnande facklan far igenom köttstyckena, där han skulle ha vandrat. Gud tar själv på sig förbannelsen och ansvaret för hela förbundet. Abram får allt detta utan att göra något. Här fanns inte Mose lag, inget tempel, inget prästerskap, ingenting. Allt bygger på vad Gud har gjort och Han ensam är den handlande, allt är av nåd.
Många tror lätt att det finns ett avbrott mellan Gamla och Nya testamentet. Ungefär som att innan Jesus trädde fram så levde israel under det "gamla förbundets" tid genom Mose lag men nu när Jesus har kommit är vi räddade av tro utan gärningar och behöver därför inte Mose lag längre. Men är det verkligen så?
Israels födelse tar sin början i och med att Gud kallar en man vid namn Abram, det kan vi läsa i 1 Mos 12. Senare i 1 Mos 15:1-6 läser vi att Gud ger Abram förbundslöftena och det otroliga beskedet att han skall få en egen son. När Gud ber honom om att räkna stjärnorna, om han kan göra det, tror Abram på vad Gud har sagt och det räknades honom till rättfärdighet. Här har vi en nyckel. Abram fick förbundslöftena - genom tro. Tro är att lita på Gud och att det som Han har sagt är sant. Abram börjar inte att argumentera med Gud här och ställa en massa frågor utan rätt och slätt tar han emot Guds Ord och litar till att har Gud sagt det så då är det så. Och det ställde honom i en position där Gud kunde nå honom. Han var rättfärdig.
I vers 7 - 11 så frågar ändå Abram på vilket sätt han skulle veta att det skulle bli så som Gud hade sagt. Då svarar Gud att han skulle ta fram ett antal djur och stycka dem. När man ingick ett förbund med någon brukade man inte bara uttala löftena och välsignelsen vid lydnad utan också förbannelsen vid olydnad genom att stycka ett antal djur och gå igenom dessa som en markering att olydnad kräver blodsutgjutelse och död. Om det var frågan om två ojämlika parter var det bara den ”svagare” eller mindre mäktige som gick genom djurstyckena.
Senare hämtar Abram efter Guds inrådan ett antal djur som han sedan styckar. När det är dags att gå genom dem så somnar han.
Vers 12-18
Herren sluter ett förbund med Abram. Men Abram själv är inte med. Han får endast se på när den rykande ugnen med den brinnande facklan far igenom köttstyckena, där han skulle ha vandrat. Gud tar själv på sig förbannelsen och ansvaret för hela förbundet. Abram får allt detta utan att göra något. Här fanns inte Mose lag, inget tempel, inget prästerskap, ingenting. Allt bygger på vad Gud har gjort och Han ensam är den handlande, allt är av nåd.
lördag 2 maj 2009
Israels plats del 1
(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)
I 1 Mos 12:1 – 3 kan vi läsa att Gud talar till en enda man: Abram, senare kallad Abraham. Han ger honom ett uppdrag; att gå ut från sitt land till ett annat. Där skall Gud göra honom till ett stort folk och inte bara det; detta stora folk skall bli till en välsignelse för alla andra folk.
Ordet välsignelse nämns 5 gånger i dessa 3 verser. Det är mycket. Det går inte att ta miste på att det Gud skall göra är något underbart. Gud skall välsigna honom och han skall i sin tur bli en välsignelse för andra.
Den som välsignar honom skall Gud välsigna. Välsignelse föder välsignelse. När vi välsignar andra får vi välsignelse tillbaka. En välsignelse kommer aldrig oförtjänt. Jesus säger till lärjungarna att om de hälsar frid till ett hem och det hemmet är ovärdigt så skall friden tillfalla dem (Matt 10:13, Luk 10:6). En frid och välsignelse kan aldrig gå förlorad, den hamnar alltid hos någon.
Genom Abraham, som blev välsignad skall alla bli välsignade.
Ur Abraham kommer sedan ett folk; Israels folk som Gud använder genom historien. Vi kan följa dem i både GT och NT men kanske framförallt i GT.
Här visar Gud Abraham att genom honom och det folk som han skulle bli stamfader till så skulle Gud nå alla jordens folk. Det finns alltså en väg för hur Gud arbetar.
Det är viktigt att vi lär oss vår historia och här skulle jag vilja peka på vår andliga historia. Vem ledde dig till tro? Har du någon förebild? Någon som visade Jesus för dig?
Medans vi här i norden levde i andligt mörker och slog varandra i huvudena med påkar så fanns det ett folk i mellanöstern som hette Israel och som Gud hade talat till och lovat dem en evig välsignelse och att få vara ett ljus för hednafolken (Jes 42:6, 49:6).
Ur detta folk kom en man som var utlovad i lagen, profeterna och skrifterna: messias, Jesus. Han var jude och Han sa: frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22).
Vid ett tillfälle så säger Han om en kvinna, som han först till synes verkar ointresserad av att ha att göra med, att ”Jag är sänd endast (min kursivering) till de förlorade fåren av Israels hus” Vidare säger Han också: ”det är inte rätt att brödet från barnen och kasta det åt hundarna” (Matt 15:21-28).
Det är inte precis så vi tänker om Jesus; en ointresserad man som säger att Han inte kommit för din skull utan för några andra, sorry, du är inte med på kölistan för ett besök till Världens frälsare. Dessutom blir du kallad för hund. Visst var det tacksamt? Och Hans lärjungar verkar inte bättre: ”Skicka iväg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.”
Men hon ger sig inte och till slut får hon det som hon bad om. Jag tror inte medvetet Jesus ignorerade henne. Kanske ville Han bara testa henne? Samtidigt var Jesus målmedveten, Han kunde inte göra allt. Han visste sitt uppdrag och det skulle i det stora hela beröra alla.
Även om Jesus säger att Han endast skulle komma till Israel så visste Han att det som Han gjorde skulle sträcka sig mycket, mycket längre ut än endast till ett folk.
I nästa inlägg tar jag upp relationen mellan den troende juden och den troende icke-juden
I 1 Mos 12:1 – 3 kan vi läsa att Gud talar till en enda man: Abram, senare kallad Abraham. Han ger honom ett uppdrag; att gå ut från sitt land till ett annat. Där skall Gud göra honom till ett stort folk och inte bara det; detta stora folk skall bli till en välsignelse för alla andra folk.
Ordet välsignelse nämns 5 gånger i dessa 3 verser. Det är mycket. Det går inte att ta miste på att det Gud skall göra är något underbart. Gud skall välsigna honom och han skall i sin tur bli en välsignelse för andra.
Den som välsignar honom skall Gud välsigna. Välsignelse föder välsignelse. När vi välsignar andra får vi välsignelse tillbaka. En välsignelse kommer aldrig oförtjänt. Jesus säger till lärjungarna att om de hälsar frid till ett hem och det hemmet är ovärdigt så skall friden tillfalla dem (Matt 10:13, Luk 10:6). En frid och välsignelse kan aldrig gå förlorad, den hamnar alltid hos någon.
Genom Abraham, som blev välsignad skall alla bli välsignade.
Ur Abraham kommer sedan ett folk; Israels folk som Gud använder genom historien. Vi kan följa dem i både GT och NT men kanske framförallt i GT.
Här visar Gud Abraham att genom honom och det folk som han skulle bli stamfader till så skulle Gud nå alla jordens folk. Det finns alltså en väg för hur Gud arbetar.
Det är viktigt att vi lär oss vår historia och här skulle jag vilja peka på vår andliga historia. Vem ledde dig till tro? Har du någon förebild? Någon som visade Jesus för dig?
Medans vi här i norden levde i andligt mörker och slog varandra i huvudena med påkar så fanns det ett folk i mellanöstern som hette Israel och som Gud hade talat till och lovat dem en evig välsignelse och att få vara ett ljus för hednafolken (Jes 42:6, 49:6).
Ur detta folk kom en man som var utlovad i lagen, profeterna och skrifterna: messias, Jesus. Han var jude och Han sa: frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22).
Vid ett tillfälle så säger Han om en kvinna, som han först till synes verkar ointresserad av att ha att göra med, att ”Jag är sänd endast (min kursivering) till de förlorade fåren av Israels hus” Vidare säger Han också: ”det är inte rätt att brödet från barnen och kasta det åt hundarna” (Matt 15:21-28).
Det är inte precis så vi tänker om Jesus; en ointresserad man som säger att Han inte kommit för din skull utan för några andra, sorry, du är inte med på kölistan för ett besök till Världens frälsare. Dessutom blir du kallad för hund. Visst var det tacksamt? Och Hans lärjungar verkar inte bättre: ”Skicka iväg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.”
Men hon ger sig inte och till slut får hon det som hon bad om. Jag tror inte medvetet Jesus ignorerade henne. Kanske ville Han bara testa henne? Samtidigt var Jesus målmedveten, Han kunde inte göra allt. Han visste sitt uppdrag och det skulle i det stora hela beröra alla.
Även om Jesus säger att Han endast skulle komma till Israel så visste Han att det som Han gjorde skulle sträcka sig mycket, mycket längre ut än endast till ett folk.
I nästa inlägg tar jag upp relationen mellan den troende juden och den troende icke-juden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)