Israels plats del 1

(Slå gärna upp bibelställena själv och följ med eftersom jag inte publicerar dem i sin helhet här. Jag använder nästan uteslutande Svenska Folkbibelns översättning)

I 1 Mos 12:1 – 3 kan vi läsa att Gud talar till en enda man: Abram, senare kallad Abraham. Han ger honom ett uppdrag; att gå ut från sitt land till ett annat. Där skall Gud göra honom till ett stort folk och inte bara det; detta stora folk skall bli till en välsignelse för alla andra folk.

Ordet välsignelse nämns 5 gånger i dessa 3 verser. Det är mycket. Det går inte att ta miste på att det Gud skall göra är något underbart. Gud skall välsigna honom och han skall i sin tur bli en välsignelse för andra.

Den som välsignar honom skall Gud välsigna. Välsignelse föder välsignelse. När vi välsignar andra får vi välsignelse tillbaka. En välsignelse kommer aldrig oförtjänt. Jesus säger till lärjungarna att om de hälsar frid till ett hem och det hemmet är ovärdigt så skall friden tillfalla dem (Matt 10:13, Luk 10:6). En frid och välsignelse kan aldrig gå förlorad, den hamnar alltid hos någon.

Genom Abraham, som blev välsignad skall alla bli välsignade.

Ur Abraham kommer sedan ett folk; Israels folk som Gud använder genom historien. Vi kan följa dem i både GT och NT men kanske framförallt i GT.

Här visar Gud Abraham att genom honom och det folk som han skulle bli stamfader till så skulle Gud nå alla jordens folk. Det finns alltså en väg för hur Gud arbetar.

Det är viktigt att vi lär oss vår historia och här skulle jag vilja peka på vår andliga historia. Vem ledde dig till tro? Har du någon förebild? Någon som visade Jesus för dig?

Medans vi här i norden levde i andligt mörker och slog varandra i huvudena med påkar så fanns det ett folk i mellanöstern som hette Israel och som Gud hade talat till och lovat dem en evig välsignelse och att få vara ett ljus för hednafolken (Jes 42:6, 49:6).

Ur detta folk kom en man som var utlovad i lagen, profeterna och skrifterna: messias, Jesus. Han var jude och Han sa: frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22).

Vid ett tillfälle så säger Han om en kvinna, som han först till synes verkar ointresserad av att ha att göra med, att ”Jag är sänd endast (min kursivering) till de förlorade fåren av Israels hus” Vidare säger Han också: ”det är inte rätt att brödet från barnen och kasta det åt hundarna” (Matt 15:21-28).

Det är inte precis så vi tänker om Jesus; en ointresserad man som säger att Han inte kommit för din skull utan för några andra, sorry, du är inte med på kölistan för ett besök till Världens frälsare. Dessutom blir du kallad för hund. Visst var det tacksamt? Och Hans lärjungar verkar inte bättre: ”Skicka iväg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.”

Men hon ger sig inte och till slut får hon det som hon bad om. Jag tror inte medvetet Jesus ignorerade henne. Kanske ville Han bara testa henne? Samtidigt var Jesus målmedveten, Han kunde inte göra allt. Han visste sitt uppdrag och det skulle i det stora hela beröra alla.

Även om Jesus säger att Han endast skulle komma till Israel så visste Han att det som Han gjorde skulle sträcka sig mycket, mycket längre ut än endast till ett folk.

I nästa inlägg tar jag upp relationen mellan den troende juden och den troende icke-juden