Judarna som bärare av Guds löften.

Göran Lennartsson, min gamle hederlige lärare från PTS har skrivit en artikel i Dagen med anledning av synen på Israel och förkunnelsen av detta inom kristen väckelsefåra under historien. Som pingstvän känner jag till förkunnelsen och dess betoningar i Israelfrågan. Utan att hålla med om alla betoningar och uppfattningar som har predikats och utan att lägga orden i Lennartssons mun som att det nödvändigtvis måste vara alla hans åsikter så är det en viktig uppmaning han ger att det är viktigt att sätta sig in i vad Bibeln lär.

Vid en genomkoll av alla blogginlägg så ser man att det är lätt att klumpa ihop alla "israelfundamentalister" i ett och samma paket. Ursäkta mig, men vad ger er rätt att göra det? Att inte se Bibelns judiska hebreiska ursprung är att vara blind för det som är plattformen till Bibelns uppenbarelse. Om man inte ser detta eller vill se det missar man oerhört mycket till att förstå Bibelns budskap.

Guds folk är naturligtvis inte staten Israel av idag, det är det judiska folket först och främst. Den är jude som är det till sitt inre, som är omskuren i sitt hjärta, skriver Paulus i Romarbevet. Judarna fick ett Gudomligt uppdrag, inte först och främst ett statligt, jordiskt uppdrag. Allt som sägs och görs i Israel är självklart inte ett uttryck för sann biblisk lära. Sedan kan vi inte heller renodla teologin från landet och folket. Det är klart att teologin om Israel också har att göra med det fysiska landet Israel men det är inte betoningen.

Men att vända sig emot och ställa sig kritisk till staten Israel är heller inte rätt väg. Det är med sorg som vi tar del av det som har skett utanför Gazaremsan men vi måste inse att vi inte heller vinner något genom att med knutna nävar sälla oss i ledet och bara fördöma.

Att vara en Jesustroende är att komma in i det sanna olivträdet, det sanna Israel. Som troende kristen är DU en jude. Du behöver naturligtvis inte omskära dig för att få vara med, du kommer med på nåd men som troende är vi en del av Israel och dess bibliska historia. Att förneka och förkasta detta är att förkasta den gren man själv sitter på.

Jag är absolut inte för allt som sker i staten Israel idag men genom att endast fördöma vinner vi ingenting och tyvärr har jag sett alltför många som gör det och som inte kommer med bättre förslag. Tyvärr så upplevs det som att allt fördömande slutar i en tillväxt av hat och ett stimulerande av terrororganisationer. Israel har ingen värdig förhandlingspart hos dessa organisationer. Om inte vi kristna verkligen ber och stöttar judarna (utan att stötta varje enskild handling, ja, det går) hur skall vi då vinna förtroende bland dem och se en förändring?

Men vi behöver framförallt se vårt judisk arv från Bibeln. Det nya förbundet enligt Jeremia 31 är slutet med Israels och Juda hus och där får vi andra vara med tillsammans med de judar som också tror på Jesus.

Ytterligare tankar om Israels plats i Guds frälsningsplan. Del 3

Nu har vi lagt den teologiska grunden för synen på Israel i Guds frälsningsplan. Nu skall vi se hur detta tar sig uttryck i den vardagliga tron och vad det får för konsekvenser.

För det första, den som är grunden och centralgestalten för Guds frälsning är och förblir Jesus. Eftersom han är uppfyllelsen av Guds löften och Israels upprättelse så måste vi se och förstå allt utifrån hans budskap och utgångsläge. Jesus var och är lagen och den rätte uttolkaren av lagen.

I Jesus Messias har allt kommit samman som förut var brutet; relationen med Gud och relationen mellan människor. I Honom har vi alla blivit ett av alla nationer, folk och språk (Ef. 2:13 - 19)

Som jag nämnde i förra inlägget så är Israels löften redan uppfyllda i Honom, Messias. Det som Gud gör nu med Israel det gör Han kontinuerligt. Gud håller på att uppfylla sina löften till Israel om och om igen genom att både judar och ickejudar kommer till tro.

Gud har inte två förbund utifrån det som jag har undervisat om tidigare utan ett och samma förbund där alla nationer, stammar och språk genom tron på Jesus ingår.

Att därför tro att Gud har någon slags GT-plan med det judiska folket mitt i en NT-tid ser jag som ganska inkonsekvent. Att tro att Gud skall gå tillbaka till någons slags GT-tid och "lagens tidsålder" efter att Han fått sin vilja igenom med sin församling (de som redan tror) faller helt och hållet under sin egen tyngd eftersom lagen ju aldrig haft någon räddande kraft.

Om Jesus visade på en ickevåldsväg varför skulle det helt plötsligt vara legalt att Israel försvarar sitt land genom våld och sekulär politik?


Låt mig bara klargöra en sak mitt i allt det här. Jag välsignar helt att judarna har sitt eget land och jag anser att de moraliskt har rätt till den. Det skulle de haft mycket tidigare i historien så kanske inte den nazistiska utrotningen blivit så total som den blev.


Men att tro att så fort vi talar om "ämnet" Israel så är det helt okej att utifrån kristet håll försvara militära sanktioner som stärker den israeliska nationens intressen på bekostnad av människors liv ser jag som lite dubbla budskap.


Som nation har naturligtvis Israel rätt att försvara sig och upprätthålla ordning, som vilket land som helst. Det är självklart. Men utifrån teologi och frälsningshistoriskt synsätt så är det lite märkligt hur man ibland resonerar omkring att försvara judarna och nationen Israel.


Att stå upp för Israel genom att "heja på" deras miltära sanktioner och till och med gå med i deras armé som vi kan läsa här i sin kärlek för Israel ser jag som absurd och något jag tar HELT AVSTÅND ifrån.


I dessa tider borde det viktigaste vara att göra det som Jesus bad oss om: att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:20). Detta gäller både för judar och palestinier.


Gud har kallat oss att välsigna och inte förbanna. Det är det som ger Guds största favör. Men står det inte att vi skall välsigna Israel och att den som förbannar Israel skall själv vara förbannad? Jo... men finns det någon uppmaning i Bibeln att vi skall förbanna någon? Det faller också helt på sin orimlighet. Sunt förnuft säger att vi skall välsigna Israel och alla andra nationer och stammar och språk. Så även palestinier.


Vi måste alltså kunna förhandla och möta alla dessa människor som lever där nere i mellanöstern. Där Israel har rätt i sakfrågan så ställer vi upp för det och där de bedriver "överkörningspolitik" så förkastar vi det - utan att för den skull förkasta Israel!


Att påtala för Israel vad de gör för fel är inte antisemitism. I en familj älskar man varandra oavsett om man inte tycker om vad alla gör. På judiska församlingens hemsida så står det att man stödjer och står bakom Israel som nation men man är inte medborgare i staten Israel och därför kan de varken påverka eller stå till svars för allt som Israel gör. För att läsa mer; klicka här.


Å andra sidan så är inte tex Al-Quaida, Hamas eller Iran så värst fina motspelare eller förhandlare de heller så jag tycker inte att det finns någon anledning att ta parti mot Israel.

Israels rätt till landet utifrån teologin är heller inte villkorslös. Det är ett förbundsförhållande och där finns både rättigheter och skyldigheter. Gud gör det klart för Israels folk i Gamla Testamentet att om de inte är trogna Honom så skall Han utlämna dem i fiendens händer och de skall fördrivas från sitt land. Detta är naturligtvis inget vi önskar skall hända och det är bara Gud som kan avgöra hur och var det förhållandet står men som land får eller kan de inte agera hur som helst, vilket inte Gud kommer tillåta att någon gör mot Israel heller.

Nu kanske det förvånande nog verkande som att jag är likgiltig inför staten Israel och liksom talade "emot" dem en del men det är inte det det handlar om. Jag talar inte politik i första hand, jag talar om människors andliga väl primärt; judar som ickejudar. Det handlar om att följa i mästarens fotspår, juden som talade till Israel och vars räddningsbudskap gick ut över hela världen. Vars rot var det judiska folkets och den rot vi nu på Jesus alla troende utgår ifrån och inte kan hugga oss ifrån. Det är det som det handlar om. Utgångsläget är det judiska folket men målet är alla människor.

Slut på serien för den här gången. Återkommer.

Ytterligare tankar om Israels plats i frälsningshitorien Del 2

Om vi skall förstå Israels plats och uppdrag som Guds förbundsfolk så måste vi gå tillbaka till början för att se dess hela sammanhang. Israel var inte de första Gud utvalde utan en länk i den kedja som Gud arbetar med för att föra sin vilja och sitt rike till fullbordan, genom hela historien och fram till slutet, när allt är klart och det nya himmelriket träder in - för evigt.

Gud skapar världen. Han skapar de första människorna. Han har en nära relation med Adam och Eva. En sådan relation som Gud hade tänkt sig.

Adam och Eva bryter det förbund som Gud hade med dem och de förvisas bort ifrån Honom och Edens lustgård.

Gud kallar sedan Noa och sluter ett förbund med honom och med hela skapelsen, hela världen. Dessförinnan har diverse olika människor sökt Gud och vandrat i gemenskap med honom som Hanok t.ex.

Sedan kallar Gud Abraham, som blir den förste till att omskära sig och också stamfader till det nya folket; Israels folk.

Gud har alltså haft en lång historia där han har arbetat med många olika människor som ännu inte tillhörde det utvalda förbundsfolket Israel. Märk väl att Adam och Eva inte var judar, inte Hanok, inte Noa och inte Job för att nämna några exempel. Man vet inte säkert men det anses allmänt så att Job levde någonstans under patriarktiden Abraham - Jakob. Kanske levde han strax innan eller strax efter, vem vet? Gud säger om honom att på jorden finns ingen så rättfärdig som han. Gud hade alltså fler projekt på gång.

Guds mål är alltså att hela världen skall lära känna Honom. Israel utgör alltså inte något mål i sig själv utan är redskapet för att föra fram sitt rike på jorden. Gud har inte några krav på sig vare sig till Israels folk eller några andra folk. Snarare är det tvärtom. Sedan håller Han allt Han lovar men det ligger i att Han är god och att Han vill det och inte för att vi som människor har några som helst rättigheter att ställa vilkor på Gud.

När Jesus sedan träder in i jordelivet så kommer Han som uppfyllelsen av Guds löften och det står att lagen är "en skuggbild" av Honom som skulle komma (Hebr 10:1), att tempeltjänsten och matförerskrifterna var "skuggbilder av de himmelska tingen (Hebr 8:5) och att de judiska högtiderna och att sabbatsfirandet också syftade till en förberedelse och "skugga av Honom, Jesus, som skulle komma (Kol 2:16-17).

Det talas också om Jesus som "den andre Adam" (Rom 5:14, 1 Kor 15:45). Det som den förste Adam misslyckades med, det gick den andre Adam, Jesus, in och rättade till.

Om lagen och tempeltjänsten är skuggan av Jesus så betyder det att lagen och tempeltjänsten säger samma sak som Jesus. En skugga följer exakt det som dess upphov gör. Att därför sätta någon slags motpol eller konflikt mellan lagen och Jesus är därför omöjlig. Om lagen är skuggan, det som kom först så är Jesus källan till lagen och dess verkliga natur så att säga.

Det betyder att lagen har inte alls upphört i och med Jesus. Den har bara gått upp i en annan form skulle man kunna förklara det med. Det står faktiskt att lagens krav är uppfyllda i oss som lever efter Anden (Rom 8:4). Vi lever alltså med lagens giltighet än idag - i Jesus och med Jesus som rättesnöre. Då följer vi lagen.

Paulus skriver i Galaterbrevet att löftet som Abraham fick i grund och botten var ett löfte om Jesus (Gal 3:16). Om vi nu lägger ihop allt detta och summerar det hela så kan vi alltså se att både Abrahams löfte och lagen som funktion fick sin uppfyllelse i och med Jesus.

Guds plan och löfte har alltså inte uppfyllts i den nytestamentliga församlingen, kyrkan, som vi så vanligt brukar kalla det utan i Israel. Detta har då med att göra, som jag skrivit tidigare, att församlingen inte föds på Pingstdagen utan redan fanns i och med att det under gamla förbundets tid också fanns troende människor.

Det nya förbundet har alltså, som nämnts tidigare slutits med Israel och inget annat folk och det har också uppfyllts i förbundet med Israel. Ingen annanstans.

Gud har uppfyllt sina löften till Israel och Han uppfyller det regelbundet genom att judar kommer till tro på Jesus. Vi som inte är judar till födseln får ändå räknas som sanna judar i och genom tron där vi är inkopplade i det sanna olivträdet tillsammans med de judar som också tror och där har vi Israel så som Gud hade tänkt.

Därför finns det inget utrymme som jag kan se det, för något fysiskt tusenårsrike innan Jesus kommer tillbaka. Om enda anledningen till ett sådant rike är för att uppfylla löften som ännu ej uppfyllts som vissa menar så faller ju den tesen eftersom ju Gud har uppfyllt sina löften till Israel.

Dessutom brukar grunden för den uppfattningen oftast utgå från Upp 20. Det är en text som inte är alldeles uppenbar om man skall tolka boken i sin helhet. Uppenbarelseboken är medvetet skrivet i symbolisk form och jag anser att vi gör nog inte helt rättvisa åt texterna om vi grundar den uppfattningen enbart utifrån kapitel 20. Dessutom, om man skall gå dessa teologer tillmötes så kan jag säga att den nya himlen och den nya jorden i kapitel 22 är nog så judisk till sin beskrivning. Israel skall nog få sin fysiska uppfyllelse så att det blir till belåtenhet, det skall vi nog alla veta.

I nästa och den sista delen skall jag gå in på vad detta kan få för konsekvenser för min tro på Israel och deras plats i frälsningshistorien.

Ytterligare tankar om Israels plats i frälsningshistorien Del 1

Nu så här tänkte jag att det var dags att gå vidare med lite tankar och ideologisk undervisning i ämnet om Israel, judarna och Guds frälsningsplan. Om du inte har följt med på bloggen tidigare så föreslår jag att du läser tidigare inlägg om Israels plats i frälsninghistorien. Det utgör grunden för min blogg och ideologiska hållning. Utan dem kan det vara svårt att förstå och det kan dessutom vara lätt att missförstå det jag skriver nu.

Detta blir en fortsättning på de ideologiska dokument som jag har hänvisat till så därför uppehåller jag mig inte så mycket vid upprepningar utan går vidare i mina resonemang om hur Gud har arbetat med ett folk som vi känner som Israel och hur Han genom ett folk har nått ut till alla folk, eller åtminstone: skall nå ut till alla folk. Denna del 1 blir en inledning endast och själva dokumentet kommer mer nästa gång.

Bloggandet om Israel är ett hett ämne och det är ganska många som skriver om det, både för- emot-artiklar. Det kan vi se tex i Dagen här. Det är lätt att mycket blir vinklat och sällan blir debatten speciellt balanserad. Jag tror att det finns en någorlunda balanserad hållning, bara vi inte tvingar in varandra i hörn.

Detta behöver inte vara ett problem dock. Vi får vara vinklade, det är genom att läsa många bloggar som man kan få en större helhet.

Jag skulle i den här artikeln vilja bekänna ännu mer färg om var jag står i debatten utan att fastna i detaljer. Det kanske säkert framkommer i en genomläsning att jag som står bakom denna blogg för många framstår som pro-Israel. Jag förnekar inte detta. Det är utgångsläget för denna blogg.

Det är dock lätt att sluta läsa här och ha en bild klar av denna blogg och mig som skriver på den men jag skulle vilja be dig som läsare att inte bunta ihop oss alla "pro-Israeldebattörer" i en och samma hög och sedan säga: "Jaha, det var väl det jag tänkte, nu slutar jag här". Det är fördomar och med sådant kommer vi aldrig till något vettigt resultat. Naturligtvis skall man inte göra det med andra skribenter heller och vi får vara försiktiga med att sätta in varandra i system. Jag vill också påpeka att jag är inte ute efter att smutskasta någon som skriver i detta ämne. Jag vet fler skribenter i detta ämne som är underbarar syskon och jag försöker inte förråda någon genom att säga; "nej nej, jag hör absolut inte till dem" Vi delar kanske samma slutsatser men inte alla detaljer på vägen dit. En del av det jag skriver i denna artikelserie med start i nästa del kommer troligtvis inte alla pro-israeliska debattörer att hålla med om men som sagt, jag drar mig för system, att alla måste tänka lika bara för att man kan ha samma slutåsikt. Vi är många som har ett hjärta för Israel men det kan ta sig olika uttryck.

Jag ber också dig som i grunden inte delar mina åsikter att ändå läsa dem och inse att när det gäller Israel så gör vi oftast samma sak allihop: intar en sida i konflikten mer eller mindre på något sätt och argumenterar utifrån det. Vi vill alla kallas kärleksfulla och jobba för mänskliga rättigheter. Om vi kan mötas sakligt i debatten kanske det visar sig om det förhåller sig så också.
Väl mött igen. Återkommer snart.

Artikeln i aftonbladet

Det har varit en stormig tid i media sedan Aftonbladet publicerade artikeln om eventuella organstölder av palestinier. Man har kopplat ihop två sorgliga och tragiska händelser som man nu vill reda ut och se om de har ett samband, de om de dödade och obducerade palestinier och den korruptionshärva i USA där en rabbin ertappats med illegal organsmuggling.

Vi måste reda upp visa detaljer här i denna debatt och se vissa fakta för vad de är och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Aftonbladets chefsredaktör och ansvarige utgivare säger i en intervju i svt att artikeln stod på kultursidorna och inte på nyhetssidorna. Detta skall alltså inte ses som fakta och nyhetsförmedling utan som ett antal frågor som behöver redas ut och debatteras om. Undertecknad lyssnar och antecknar. Men undertecknad har också läst artikeln och det som slår en och de intryck som ges efter en genomläsning är knappast att det framställs som endast frågor till underlag för en diskussion. Man får uppfattningen att det skall ses som tunga, om än inte bevisade, misstankar om att något olagligt försigår. Vad har denna artikel med kultur att göra?

Har Aftonbladet tänkt att göra en uppföljning av detta? Vad kom man fram till? Vad var sant, vad var inte sant? Genom lösa misstankar och påståenden som aldrig besvaras lämnar man den läsande publiken kvar med sina frågor. Vad skapar det för konsekvenser och syn på Israel?

Här borde Aftonbladet varit mycket tydligare. Genom vaga yttringar om att detta inte har med antisemitism att göra har man försvarat artikeln. Dessutom förflyttas anklagelsen till Israels regering och deras agerande därför att de skulle vara högerextrema som om att detta skulle vara obestridiga fakta. Vad har det med saken att göra? Otydlighet säger jag.


Sveriges regering har sagt att man inte tänker be om ursäkt eftersom man inte i tryckfrihetens namn inte kommenterar enskilda tidningsartiklar. "Det ligger på de ansvariga tidningarna" menar man.

Visst har man rätt att hålla på sin policy, om det nu är just denna man har. Jag delar åsikten om att tryckfriheten vi har i Sverige är viktig. Men, som svensk man är, så tiger man hellre och med tysthetens argument så skapar man bara ändå mer konflikt. Varför förstår man inte att man genom tysthet inte kan skapa något slags "status quo" där allt bara obemärkt flyter förbi med en förhoppning att allt skall återgå till det normala?

Sveriges regering: varför kan ni inte oberoende av artikeln deklarera er egen ståndpunkt? Varför kan ni inte säga: "oavsett vad artikeln i Aftonbladet säger så tar vi i Sveriges regering helt avstånd i från allt som har med antisemtism att göra". Detta fråntar inte Aftonbladet sin rätt och skyldighet att själv stå för konsekvenserna av sina artiklar. Detta har heller inte med att be om ursäkt å någon annans vägar att göra, det får de själva göra, det har att göra med att visa vad man själv står.

Jag hoppas å ena sidan inte att detta skall låsa Sveriges och Israels diplomatiska relationer med varandra, det vore olyckligt men framförallt heller inte att det skall ge någon grogrund till någon form av antisemitism.

Jag har skrivit det förut, att det finns inga rättfärdiga krig. Låt oss därför inte måla ut den ena parten i en långvarig konflikt som värre än den andra, i det här fallet Israel.

Med det menar jag inte att vi skall blunda för fakta eller se saker för vad det verkligen är, att det finns onda handlingar. Men utifrån det som har kommit fram i media så saknar dessa påståenden eller frågor som förs fram i Aftonbladets artikel saklig och bevislig grund.

Jag vädjar till svenska folket och kristna i synnerhet att inte ta denna artikel som ett försvar att utmåla Israel som en "skurkstat" (som det så känt har uttalats) och stå emot ALL FORM AV ANTISEMITISM!!!

Läs också artikeln av Lisa Abramowics som ett faktiskt svar på den artikeln som famförs i Aftonbladet också den på svt:s hemsida samt även Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen.

Vill du läsa den omdebatterade artikeln hittar du den här.

Läkare vägrar omskära barn

Vi kan läsa i tidningen Dagen att många läkare och landsting vägrar att omskära små pojkar ifall det inte finns några medicinska grunder bakom. Ordföranden i Svensk barnkirurgisk förening; Gunnar Göthberg menar att ingreppet kan ses som ett övergrepp eftersom man inte har barnets medgivande och det kan jämföras med kvinnlig könsstympning.

Det är tråkigt och beklagansvärt när andra, i det här fallet läkare och kirurger agerar samvete och domare över människors religiösa övertygelser. Naturligtvis så är inte allt som allmännheten anser som normalt alltid rätt och självklart skall en läkare inte göra något han/hon anser fel men just det här fallet verkar mest grunda sig i okunskap. Här behövs samtal, debatt och fältstudier för att på så sätt undanröja missförstånd och brist på information.

Manlig omskärelse kan väl knappast vara att jämföras med kvinnlig omskärelse. Utan att bli alltför närgången så vet väl vi som är män att det inte är någon form av fara att vara utan sin förhud. Faktum är att det är en fördel vissa gånger att inte ha den, och då tänker jag på en viss naturlig sak man gör på toaletten.

Judarna har omskurit sina pojkar i tusentals år och det finns ingen anledning att sätta sig över det nu. Det handlar om en tillhörighet till ett visst folk och religiös övertygelse. Att en läkare gör det innebär att det sker på ett säkert och betryggande sätt.

Omskärelsen är ett förbundstecken som Gud gav Israels folk och det skall de har rätt till i fortsättningen också. Det upplevs nästan som att all rädsla inför det andliga och "organiserade religiösa (som världsreligionerna står för)" som kommit upp på tapeterna i och med rapporter om självmordsbombare, terrorister och annat gör att allt skall ifrågasättas.

Visst är barnet inte med och bestämmer när föräldrarna låter sitt barn omskäras men många beslut tas när barn är små och detta med manlig omskärelse är knappast något de behöver sörja för när de bli äldre.

Anonyma soldater från israeliska armén anklagar sin armé för övergrepp

Så har vi nåtts av skakande uppgifter att Israels arme använder sig av "mänskliga sköldar" och "skjuter överallt". Det kan vi läsa på Dagens hemsida. Utan att avgöra vad som är sant i detaljer och oavsett vilken åsikt vi har i den här frågan måste vi nog än en gång göra det klart för oss att det inte finns några rättfärdiga krig, inte någonstans. Hur "rätt" motiven från början än har haft en gång (om det nu har det).

Själv tycker jag väl inte att detta på något sätt är nytt eller igentligen något som skulle vara oväntat. Det är heller inget som förändrar min syn på sakfrågan i sin helhet. Mycket tyder, rent historiskt-erfarenhetsmässigt att soldater i krig, utlämnade till sig själva degraderar till något slags djur-/överlevnadsstadium. Något groteskt i den-starke-över den-svagare-attityd. Se bara vad som hände i Irak, i amerikanska fängelser där.

Vad jag tycker skulle vara olyckligt är om vi utifrån det här tvingas ta ställning i det politiska läget, vare sig det är för eller emot.

Jag menar att vi måste göra skillnad på utkorelse och faktiskt levnadssätt. När jag nu tidigare har skrivit om Israels utkorelse från Gud så menar jag utifrån ett teologiskt-soteriologiskt perspektiv (detta borde inte missuppfattas om man läser mina ideologiska artiklar på den här bloggen).

Jämfört med det är det politiska läget i nuvarande Israel ganska ointressant. Eftersom man inte per automatik är räddad av Gud för att man är jude (liksom ingen är det) och det demokratiska Israel av idag inte har alla paralleller tillbaka till det monarkistiska Israel på Gamla Testamentets tid så är allt som sker i Israel absolut inget uttryck för Biblisk teologi. Därför behöver vi inte ta ställning till allt som sker i Israel. Som kristna och messianer har vi ett högre syfte, att peka på den högre nationen: Guds rike.

Naturligtvis lever vi inte i ett vakuum gentemot det som händer runtomkring oss. Visst finns en grundkärlek för Israels folk och ett naturligt stöd "som mellan bröder" hos mig. Men man kan älska människor utan att älska allt det de gör (älska syndaren men inte synden som vi nog så ofta hört). Vi måste värna om palestinierna också och inse att de olyckligt har hamnat i kläm mellan två stridande parter (Israel - Hamas/vissa arabiska länder).

Men låt oss inte göra det misstaget att vi tar en ställning i politiken som det största uttryckssättet och som ett argument för att enbart kritisera Israel. Jag vill peka på en attityd där man kan förmana och kritisera utan att för den skull fördömma och förskjuta. I ett sådant läge kan man förhandla och jobba mot försoning och då kan man uppmuntra och kritisera båda parter där de har rätt och där de faktiskt gör fel.