Ytterligare tankar om Israels plats i frälsningshitorien Del 2

Om vi skall förstå Israels plats och uppdrag som Guds förbundsfolk så måste vi gå tillbaka till början för att se dess hela sammanhang. Israel var inte de första Gud utvalde utan en länk i den kedja som Gud arbetar med för att föra sin vilja och sitt rike till fullbordan, genom hela historien och fram till slutet, när allt är klart och det nya himmelriket träder in - för evigt.

Gud skapar världen. Han skapar de första människorna. Han har en nära relation med Adam och Eva. En sådan relation som Gud hade tänkt sig.

Adam och Eva bryter det förbund som Gud hade med dem och de förvisas bort ifrån Honom och Edens lustgård.

Gud kallar sedan Noa och sluter ett förbund med honom och med hela skapelsen, hela världen. Dessförinnan har diverse olika människor sökt Gud och vandrat i gemenskap med honom som Hanok t.ex.

Sedan kallar Gud Abraham, som blir den förste till att omskära sig och också stamfader till det nya folket; Israels folk.

Gud har alltså haft en lång historia där han har arbetat med många olika människor som ännu inte tillhörde det utvalda förbundsfolket Israel. Märk väl att Adam och Eva inte var judar, inte Hanok, inte Noa och inte Job för att nämna några exempel. Man vet inte säkert men det anses allmänt så att Job levde någonstans under patriarktiden Abraham - Jakob. Kanske levde han strax innan eller strax efter, vem vet? Gud säger om honom att på jorden finns ingen så rättfärdig som han. Gud hade alltså fler projekt på gång.

Guds mål är alltså att hela världen skall lära känna Honom. Israel utgör alltså inte något mål i sig själv utan är redskapet för att föra fram sitt rike på jorden. Gud har inte några krav på sig vare sig till Israels folk eller några andra folk. Snarare är det tvärtom. Sedan håller Han allt Han lovar men det ligger i att Han är god och att Han vill det och inte för att vi som människor har några som helst rättigheter att ställa vilkor på Gud.

När Jesus sedan träder in i jordelivet så kommer Han som uppfyllelsen av Guds löften och det står att lagen är "en skuggbild" av Honom som skulle komma (Hebr 10:1), att tempeltjänsten och matförerskrifterna var "skuggbilder av de himmelska tingen (Hebr 8:5) och att de judiska högtiderna och att sabbatsfirandet också syftade till en förberedelse och "skugga av Honom, Jesus, som skulle komma (Kol 2:16-17).

Det talas också om Jesus som "den andre Adam" (Rom 5:14, 1 Kor 15:45). Det som den förste Adam misslyckades med, det gick den andre Adam, Jesus, in och rättade till.

Om lagen och tempeltjänsten är skuggan av Jesus så betyder det att lagen och tempeltjänsten säger samma sak som Jesus. En skugga följer exakt det som dess upphov gör. Att därför sätta någon slags motpol eller konflikt mellan lagen och Jesus är därför omöjlig. Om lagen är skuggan, det som kom först så är Jesus källan till lagen och dess verkliga natur så att säga.

Det betyder att lagen har inte alls upphört i och med Jesus. Den har bara gått upp i en annan form skulle man kunna förklara det med. Det står faktiskt att lagens krav är uppfyllda i oss som lever efter Anden (Rom 8:4). Vi lever alltså med lagens giltighet än idag - i Jesus och med Jesus som rättesnöre. Då följer vi lagen.

Paulus skriver i Galaterbrevet att löftet som Abraham fick i grund och botten var ett löfte om Jesus (Gal 3:16). Om vi nu lägger ihop allt detta och summerar det hela så kan vi alltså se att både Abrahams löfte och lagen som funktion fick sin uppfyllelse i och med Jesus.

Guds plan och löfte har alltså inte uppfyllts i den nytestamentliga församlingen, kyrkan, som vi så vanligt brukar kalla det utan i Israel. Detta har då med att göra, som jag skrivit tidigare, att församlingen inte föds på Pingstdagen utan redan fanns i och med att det under gamla förbundets tid också fanns troende människor.

Det nya förbundet har alltså, som nämnts tidigare slutits med Israel och inget annat folk och det har också uppfyllts i förbundet med Israel. Ingen annanstans.

Gud har uppfyllt sina löften till Israel och Han uppfyller det regelbundet genom att judar kommer till tro på Jesus. Vi som inte är judar till födseln får ändå räknas som sanna judar i och genom tron där vi är inkopplade i det sanna olivträdet tillsammans med de judar som också tror och där har vi Israel så som Gud hade tänkt.

Därför finns det inget utrymme som jag kan se det, för något fysiskt tusenårsrike innan Jesus kommer tillbaka. Om enda anledningen till ett sådant rike är för att uppfylla löften som ännu ej uppfyllts som vissa menar så faller ju den tesen eftersom ju Gud har uppfyllt sina löften till Israel.

Dessutom brukar grunden för den uppfattningen oftast utgå från Upp 20. Det är en text som inte är alldeles uppenbar om man skall tolka boken i sin helhet. Uppenbarelseboken är medvetet skrivet i symbolisk form och jag anser att vi gör nog inte helt rättvisa åt texterna om vi grundar den uppfattningen enbart utifrån kapitel 20. Dessutom, om man skall gå dessa teologer tillmötes så kan jag säga att den nya himlen och den nya jorden i kapitel 22 är nog så judisk till sin beskrivning. Israel skall nog få sin fysiska uppfyllelse så att det blir till belåtenhet, det skall vi nog alla veta.

I nästa och den sista delen skall jag gå in på vad detta kan få för konsekvenser för min tro på Israel och deras plats i frälsningshistorien.