Här kommer fortsättningen av utläggningen av Predikaren 3:11. Nu skall jag nu ta upp i vilket sammanhang texten står i.
Kapitel 3 innehåller uppräkningen om att allt har sin tid. Varje situation som man möter i livet har sin tid. Det syftar helt klart på tidsperioder i livet och att människan gör sig bäst i att ta vara på den tid hon lever i och göra sig glada dagar som det står. Ser man till bokens helhet så är ett återkommande nyckelord ”förgänglighet”. Livet är förgängligt och fyllt av ondska. Det går den som följer Gud precis som den som inte följer Gud. Livet är hårt men Gud är den som ytterst har makten. Predikaren slutsummerar att det är bäst att frukta Gud för det är Han som har sista ordet och skall föra fram allt i domen (12:13-14 Sv. Folkbibeln).
Men hela boken syftar till det här jordelivet. Det finns inte så många spår av ett liv efter detta i Predikarens resonemang. Tvärtom så skriver författaren i kapitel 9 att det finns hopp för den som hör till de levandes skaror, i motsats till de som måste ner i döden. Den kan inget göra mer (9:3-4). I vers 5 – 6 läser vi att de som är levande är vid medvetande medans de döda inte vet någonting mer och inte heller får någon mer lön. De är som utslocknade och är inte längre medvetna om livet. Detta är inget undantag. Det är först vid 500-talet f. Kr. som framförallt profeterna visade och uppenbarade att livet fortsätter efter att man har dött. I Israels tidiga historia hade man oftast inte den uppfattningen om att det fanns ett liv ”efter detta”. Det var därför som man som familj var så angelägen om att få barn. Att inte få barn var det samma som att ens släktnamn upphörde och att man upphörde att existera så att säga. Man levde mer i tron att man levde vidare genom sina barn som förde namnet vidare.
Hur har andra Bibelutgåvor översatt detta? De flesta jag har studerat skriver ordet ”evighet” men några skriver något annat. Bibel 2000 skriver att Gud ”låter dem urskilja ett sammanhang”. New King James Version skriver att Gud har ”satt världen i deras hjärtan”. Revised Standard version skriver att evigheten är lagt i deras ”sinnen eller tankar”. Dessa utgör exempel, jag hittar åtminstone 2-3 översättningar som har skrivit liknande de jag presenterat här.
Att hitta en enhetlig tolkning kan vara lite knepig och det beror ju naturligtvis också på vilken betydelse man lägger i orden. Författaren tycks mena att människan har någon slags förmåga att betänka och analysera sin situation (vilket tex inte djuren har, eller de döda) vilket i och för sig inte är någon konstig slutsats. Detta är väl självklart utifrån vår självkännedom som människor. Men Predikaren är en filosofisk utläggning av livets stora fråga; dess mening och vi får följa författarens resonemang till klarhet.
Nu hör jag till dem som ändå tror att det finns en evig utgång för människan efter livet i den här tidsåldern även om jag också tagit del av anihilationismens argument (läran om totalt utslocknande). Men idag jag skulle utgå från andra bibeltexter för min ståndpunkt än den här som vi nu har studerat.
Kapitel 3 innehåller uppräkningen om att allt har sin tid. Varje situation som man möter i livet har sin tid. Det syftar helt klart på tidsperioder i livet och att människan gör sig bäst i att ta vara på den tid hon lever i och göra sig glada dagar som det står. Ser man till bokens helhet så är ett återkommande nyckelord ”förgänglighet”. Livet är förgängligt och fyllt av ondska. Det går den som följer Gud precis som den som inte följer Gud. Livet är hårt men Gud är den som ytterst har makten. Predikaren slutsummerar att det är bäst att frukta Gud för det är Han som har sista ordet och skall föra fram allt i domen (12:13-14 Sv. Folkbibeln).
Men hela boken syftar till det här jordelivet. Det finns inte så många spår av ett liv efter detta i Predikarens resonemang. Tvärtom så skriver författaren i kapitel 9 att det finns hopp för den som hör till de levandes skaror, i motsats till de som måste ner i döden. Den kan inget göra mer (9:3-4). I vers 5 – 6 läser vi att de som är levande är vid medvetande medans de döda inte vet någonting mer och inte heller får någon mer lön. De är som utslocknade och är inte längre medvetna om livet. Detta är inget undantag. Det är först vid 500-talet f. Kr. som framförallt profeterna visade och uppenbarade att livet fortsätter efter att man har dött. I Israels tidiga historia hade man oftast inte den uppfattningen om att det fanns ett liv ”efter detta”. Det var därför som man som familj var så angelägen om att få barn. Att inte få barn var det samma som att ens släktnamn upphörde och att man upphörde att existera så att säga. Man levde mer i tron att man levde vidare genom sina barn som förde namnet vidare.
Hur har andra Bibelutgåvor översatt detta? De flesta jag har studerat skriver ordet ”evighet” men några skriver något annat. Bibel 2000 skriver att Gud ”låter dem urskilja ett sammanhang”. New King James Version skriver att Gud har ”satt världen i deras hjärtan”. Revised Standard version skriver att evigheten är lagt i deras ”sinnen eller tankar”. Dessa utgör exempel, jag hittar åtminstone 2-3 översättningar som har skrivit liknande de jag presenterat här.
Att hitta en enhetlig tolkning kan vara lite knepig och det beror ju naturligtvis också på vilken betydelse man lägger i orden. Författaren tycks mena att människan har någon slags förmåga att betänka och analysera sin situation (vilket tex inte djuren har, eller de döda) vilket i och för sig inte är någon konstig slutsats. Detta är väl självklart utifrån vår självkännedom som människor. Men Predikaren är en filosofisk utläggning av livets stora fråga; dess mening och vi får följa författarens resonemang till klarhet.
Nu hör jag till dem som ändå tror att det finns en evig utgång för människan efter livet i den här tidsåldern även om jag också tagit del av anihilationismens argument (läran om totalt utslocknande). Men idag jag skulle utgå från andra bibeltexter för min ståndpunkt än den här som vi nu har studerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar